Feminister som försvann
Det var klang- och jubelfest var än Feministiskt initiativ (Fi) och partiets talesperson Gudrun Schyman drog fram i våras. Karismatiska Schyman lockade storpublik överallt i Sverige och hennes tillställningar påminde mer om frikyrkliga väckelsemöten än om politiska sammankomster.
I EU-valet gjorde Fi succé och tog två mandat från att tidigare ha varit utan. Opinionsmätningarna visade att partiet låg över magiska fyra procent, som är gränsen för inträde i riksdagen.
Ännu vid den stora politikerveckan Almedalen på Gotland i månadsskiftet juni–juli höll haussen i sig. Schyman trollband sina fans och till hennes mingel stod folk i en kö som ringlade sig förbi flera kvarter.
Sedan kom semestern. Så tog den slut. Och så började valrörelsen på allvar.
Och Feministiskt initiativ försvann.
Eller försvann och försvann. Gudrun Schyman håller fortsättningsvis sina framgångsrika ”home partyn”, där hon kommer hem till folk som bjuder in henne. Hon driver självfallet en frenetisk kampanj inför valet den 14 september och folk strömmar fortfarande till för att höra henne tala. Och hon har fortfarande ett hov av hängivna fans.
Men i medierna är partiet osynligt.
Valrörelsen har gått in i sitt mest intensiva skede och nu är det andra frågor som tagit över. Det är skolan, jobben, ekonomin, vård och omsorg som dominerar debatten. Och flyktingfrågan, som plötsligt ploppat upp som gubben ur lådan.
Lägger man till regeringsbildningen, som just nu är den allra hetaste valfrågan, är det lätt att inse att feminismen har svårt att stjäla plats i debatten.
Dessutom har den offentliga arenan allt mer tagits över av de ”tunga” politikerna, de som väntas bli tunga också när det drar ihop sig till regeringsbildning, och den tendensen stärks sannolikt ju närmare valet vi kommer. Det är riksdagspartiernas partiledare som syns i tv, inte Gudrun Schyman.
Efter den första euforin i våras har också allt mer fokus lagts på vad Fi egentligen står för. Ideologin ligger starkt till vänster, även om Schyman vägrar sätta sitt parti på en traditionell vänster-höger-skala. Det skrämmer en del väljare som i övrigt tänker feministiskt eller jämställt.
Bland frågor som partiet driver hittar vi kortare arbetsvecka, högre skatter, stopp för vinster i välfärden, stopp för avdrag på hushållsnära tjänster och nedbantning av försvaret. Dessutom vill Fi införa en ”mansskatt”, en extra skatt som bara män ska betala och vars syfte är att jämna ut löneskillnaderna mellan könen.
Allt detta väcker känslor, och motreaktioner. I en undersökning som Dagens Nyheter nyligen presenterade var Fi det parti som lockade näst flest röster när folk fick välja ett parti som de vill rösta emot. Bara Sverigedemokraterna fick fler ”motröster”.
Gudrun Schyman möter nu en verklighet där det mediala intresset svalnar och tvingas samtidigt se hur opinionssiffrorna halkar ner till två–tre procent.
För bara en dryg månad sedan sade Schyman till HBL att det inte handlar om Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen, utan om hur många mandat de tar. Nu ser vägen betydligt krokigare ut.
Grogrunden är förvisso gynnsam. Nästan hälften av alla svenskar säger att de är feminister. Problemet för Schyman är att det finns så många andra partier som också är feministiska.
Det enda Fi har som ingen annan har är Gudrun Schyman.