Utrikeskrönikan: Full karriär i Tyskland
Distansjobb är ovanligt och deltidsarbetare ses som andra klassens anställda. I Tyskland gäller det att satsa fullt ut om man ska göra karriär, skriver Annika Wilms i München.
"Anstatt der vielen Urlaubstage hätte ich lieber mehr Geld."
Syftet med den meningen i min tyskbok var att öva prepositioner med genitiv. I stället gav den mig en aha-upplevelse. På svenska lyder meningen !I stället för de många semesterdagarna skulle jag hellre ha mer pengar".
I samma kapitel kring temat arbetsliv ska studenterna intervjua varandra. Den första frågan lyder: "Ville Ni som barn göra karriär? Varför ja, varför nej?" den andra "Hur viktig är karriären för Er i dag?" och den tredje "Kan Ni förstå människor, som kunde göra karriär men inte vill det?"
Vokabulären tar upp ord som "karriärmedvetenhet" och "resultatinriktad". Inte ett ord om flexibilitet, trivsel eller självförverkligande.
Plötsligt föll en pusselbit på plats. Den senaste tiden har en livlig debatt pågått i medierna om möjligheterna att kombinera arbete och familj. Ofta har jag undrat vad som ska vara så svårt med det. Jag säger inte att det är lätt att vara småbarnsförälder och jobba heltid. Men det är inte heller fullt omöjligt, vilket många debattörer påstår.
Här fanns hålet som pusselbiten fyllde. Ett sådant jobb som de karriärfixerade tyskarna tänker på kan mycket väl vara omöjligt, speciellt om hemmet ska vara i toppskick och familjelivet en idyll. Även om begreppen arbete och karriär används om vartannat, så är det chansen att bli chef och tjäna pengar som räknas. Downshifting är något för förlorare som saknar ambition. Att prioritera fritiden är något för de unga knasbollarna i generation Y.
Inte bara chefer, utan också vanliga anställda förväntas jobba övertid. Ingen vill vara den som går först från jobbet. Bara standardarbetsdagen i sig är åtta timmar lång, plus obligatorisk lunchrast. Nio timmar på jobbet, plus arbetsresor som kan betyda en eller två timmar till.
Att jobba på distans är ovanligt. Socialdemokraterna som nu är tillbaka i regeringen försöker motarbeta den här så kallade närvarokulturen, och tala för deltidsjobb speciellt för småbarnsföräldrar.
Deltidsarbetare kan man nämligen lugnt avfärda som andra klassens anställda. För dem har karriärstegen vält omkull. Den som vill göra karriär förväntas stå till tjänst dygnet runt och ge 110 procent.
Men varför denna fixering på framgång i arbetslivet? Min känsla är att det hänger ihop med de stränga hierarkierna både på jobbet och i det utpräglade klassamhället.
Fast det är också ett lyxproblem långt ifrån verkligheten bland alla låginkomsttagare som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Det är inte alla som kan kräva toppjobb och glansbildsfamilj i skön harmoni.
NÄSTA VECKA: Anna-Lena Laurén i Moskva.
ÖVRIGA KRÖNIKÖRER I VÄRLDEN: Juri von Bonsdorff i Washington DC, Matts Lindqvist i Stockholm och Peter Loewe i Rom.