Utrikeskrönikan: Amerikansk OS-pizza

– Jag är ledsen Juri men jag hoppades att ni skulle förlora mot Ryssland, meddelar en amerikansk vän till mig på Facebook.

Han fäller sin kommentar strax efter Finlands hockeyskräll mot Ryssland. Jag tror inte att hans sympatier för Ryssland är nämnvärt stora, men den lilla och ganska ointressanta nordiska nationen har förstört det för honom.

Han hade hoppats på en final mellan USA och Ryssland. En möjlighet att återuppleva det amerikanska miraklet från 1980 då amerikanska amatörer besegrade det stora, fruktade och mäktiga sovjetiska hockeymonstret. Att Finland på onsdagen objektivt sett stod för en idrottslig bragd av stora mått mot det stjärnspäckade ryska hockeylandslaget var inte en story stor nog för honom. Han suktade efter den Nya Amerikanska Triumfen. Jubel i slowmotion till ödesmättad musik.

Jag blir irriterad när jag läser hans meddelande. OS och USA är en kombination som inte fungerar för mig och jag tror att kommentaren min vän fällde exemplifierar orsaken.

För det första är man för fokuserad på storyn kring idrotten, som i fallet med min vän och Finlands insats, eller ännu värre, kring den så kallade backstoryn. Det finns alltid en arbetslös förälder, avliden farmor, eller handikappad syster som man kan köra ut ett porträtt på medan tävlaren från Tjeckoslovenien är i spåret. Den amerikanska idrottarens prestation kan inte stå på egna ben utan att tittarens upplevelse förstärks med sentimentala stickspår. Vad som helst för att hålla tittarsiffrorna och reklamintäkterna uppe.

Och jo, reklamer hör till den amerikanska upplevelsen. Bland annat under den andra sträckan av damernas sprintstafett.

För det andra är det sändningstiderna. Visserligen visas det mesta nu också i direktsändning på olika obskyra kanaler, men det är amerikanens rättighet att få se på OS på huvudkanalen under bästa tittartid på kvällen, oavsett var och i vilken tidszon spelen på riktigt går av stapeln.

Det stör arbetslivet minst så, det säljer mest reklamer så, och dessutom kan man klippa bort alla de ointressanta filurerna som inte har medaljchans. Att traggla sig igenom ett helt startfält i skidåkning eller ens konståkning känns som en absurd tanke, nästan oamerikansk. Samtidigt är det just den tiden man sätter på att se en bulgarisk längdåkare starta som för mig representerar något slags olympiskt ideal. Respekt för idrottaren, deltagaren, inte bara vinnaren.

Men i USA ska man inte behöva jobba för sin OS-upplevelse. Inte vaka eller öda tid på oväsentligheter. I USA ska OS komma till amerikanen, som en pizza, behändigt hemlevererad då hungern infinner sig och helst med extra salami och dubbelost för förstärkt njutning.