När vardagen blir farlig

Det gick så snett som det bara kan gå.

Den statliga syriska nyhetsbyrån Sana ville som alla andra medier i dag aktivera sina läsare och bad dem twittra in sina bilder med hashtaggen #summerinsyria (sommar i Syrien). Antagligen hoppades byrån på bilder av strandliv och glass men det dröjde inte länge förrän flödet fylldes av bilder på döda barn och städer i ruiner.

För alltför många i Syrien är det precis det som vardagen består av. Men att dokumentera den är riskfyllt. Kvinnan i Damaskus som jag har intervjuat berättar att hon har gjort det till en konstform att ta bilder med mobilen utan att det märks att hon fotograferar. De spionerande ögonen finns överallt i staden och risken för att gripas är verklig om någon ser att hon tar bilder utomhus.

Det var en verklig risk hon tog på årsdagen av revolutionen när hon fotade sin pytteversion av revolutionsflaggan på samma torg där demonstrationerna inleddes – en risk hon nu säger att hon inte skulle våga ta på nytt.

Att hitta Samira, som vi kallar henne för att inte riskera hennes liv och frihet, var inte lätt. Efter att jag fick idén om att försöka beskriva vardagen i Syrien genom vanliga människor och deras bilder tog jag kontakt med ett otal syrier på Instagram. De flesta, speciellt kvinnorna, hade stängda profiler eftersom de inte vill att vem som helst ska kunna titta på deras fotografier. Saef Azzam i Aleppo var ett undantag – han ville gärna ställa upp och hade alla sina kontaktuppgifter offentliga. Samira fick jag tag på via ett tips och invecklade omvägar.

När jag ringer upp henne som jag uppfattat att vi hade kommit överens om blir hon helt förskräckt.

– Det här är för riskabelt, det här är för riskabelt. Jag skickar ett meddelande till dig, säger hon och trycker av samtalet.

Sedan pratar vi i över en timme över Skype, det har hennes vänner rekommenderat som det tryggaste alternativet. Jag lovar henne att inte berätta hennes namn, eller var hon jobbar, inte ens inom vilken bransch. Jag får veta var hennes familj bor, men lovar att inte avslöja det, inte ens i vilken världsdel de befinner sig.

Allt det här bara för att hon är så rädd att de bilder hon har tagit ska kunna kopplas till henne. Samtidigt vill hon berätta om hur livet ser ut för de syrier som är kvar. Berätta om hur tungt och hur svårt livet har blivit. Innan kriget levde hon ett helt vanligt medelklassliv – och nu plötsligt är hon en av dem som har blivit expert på urbant överlevande i krig.

Flera gånger under samtalet brister hon i gråt – och jag sitter maktlös här i trygga Finland och önskar att jag kunde göra något för att hjälpa henne. Att berätta hennes historia och berätta Saefs historia är mitt försök. Min förhoppning är att vi kan öka förståelsen för vad som händer i Syrien, för varför människor flyr därifrån.

Samtidigt känns det tidvis lönlöst. I över fyra års tid har jag och många andra skrivit om vad som händer i Syrien, om de miljoner människor som är på flykt inom landet och utanför. Om att hjälporganisationerna inte får in tillräckligt med pengar till flyktinglägren och att förhållandena i dem försämras hela tiden – vilket får ännu fler att fly. Och om flyktvägarna över Medelhavet, om de skrupellösa människosmugglarna, om de allt större risker de tar med desperata människors liv.

Italien har länge krävt delat ansvar, och människorättsorganisationerna har talat sig varma för humanitära visum och lagliga vägar in i Europa. Men få har lyssnat. Eller velat göra något.

Bilden av den drunknade treåringen Alan Kurdi väckte många. Men liknande bilder har nyhetsbyråerna kablat ut redan i flera år. Flera gånger har vi på redaktionen diskuterat om vi ska publicera bilder av döda människor i havet eller drunknade som spolats upp på stränderna. I de allra flesta fall har vi kommit till att det pressetiska och journalistiskt hållbara är att inte göra det. Skulle det ha hjälpt om vi hade gjort det tidigare? Troligen inte – då var flyktingkrisen inte lika akut och därför lättare att sopa under mattan.