Den osynliga minoriteten
Det verkar gå mode även bland minoriteter och just nu är finlandssvenskarna out of fashion. Åtminstone i Sveriges riksdag. På romernas nationaldag diskuterades minoritetsfrågor och föga förvånande stal födelsedagsbarnet showen. En rad åtaganden utlovades i kampen mot antiziganismen och för romsk inkludering. Det är kanske inte så konstigt med tanke på den senaste tidens kontroverser kring polisens registrering av romer och regeringens vitbok som kom förra året. Dessutom har tiggande europeiska migranter blivit vardagsinslag i svenska städer.
Däremot blev det ännu ett bakslag för finlandssvenskarnas kamp att uppnå officiell minoritetsstatus. Riksdagen kände sig inte redo att lägga till ytterligare en minoritet till de fem som redan finns. Dock ansågs det att ”vissa skäl kan anföras som grund för att finlandssvenskarna ska betraktas som en nationell minoritet”. Utskottet tyckte också att finlandssvenskarnas ställning bör utredas vid en framtida översyn av minoritetspolitiken.
De vaga formuleringarna vittnar om frågans komplexitet och om en slags begreppsförvirring på rikssvenskt håll vad göra med finlandssvenskarna. Är de att räknas som svenskar i allmänhet, ungefär som skåningar eller dalmasar, eller som en slags invandrargrupp med egen kulturell tillhörighet.
Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige (Fris) driver minoritetsfrågan hårt genom politisk lobbying men framgångarna har varit små. Utifrån Fris perspektiv handlar det dels om ett efterlängtat erkännande, men också om folkbildning och förhoppning om att de osynliga finlandssvenskarna letar sig in i svenska läromedel, något som skulle följa på en officiell status som nationell minoritet.
Från svenskt håll har man sedan 1999 då minoritetspolitiken utformades tolkat Europarådets ramkonvention såsom att minoritet och språk hör samman. Till skillnad från romer, samer och sverigefinnar, passar inte finlandssvenskarna in eftersom man delar språk med majoritetsbefolkningen. När Fris har protesterat mot den fyrkantiga svenska hållningen har riksdagen hänvisat till att ingen hindrar en finlandssvensk att definiera sig som sverigefinne och ta del av stödet till den gruppen. Torrt konstateras också att finlandssvenskarna, precis som alla andra, är välkomna att anmäla om de känner sig diskriminerade.
Krasst tolkat är den svenska hållningen att det inte lider någon nöd på finlandssvenskarna i dagens samhälle. Det finns inga polisregister över österbottningar, inga nylänningar har systematiskt steriliserats och väldigt få pargasbor sitter utanför matbutikerna och tigger. En minoritetsstatus skulle förändra mycket lite i praktiken och skulle mest vara en symbolhandling.
Dock är det tydligt att man från svenskt håll är långt ifrån konsekvent i synen på sina folkgrupper. Förra veckans erkännande i riksdagen att finlandssvenskarna borde räknas som en nationell minoritet rimmar illa med oviljan att vidga minoritetsbegreppet. Men kanske är det för mycket begärt av svenska politiker att förstå den finlandssvenska identiteten när många finlandssvenskar själva kämpar med detsamma. Ett av de viktigaste kriterierna för att uppnå minoritetsstatus i Sverige är att gruppen själv har en uttalad önskan. Förutom Fris idoga kampanjande har det producerats få undersökningar vad finlandssvenskarna i Sverige faktiskt vill i minoritetsfrågan.