Hej påven!
Du är ungefär den sista personen i världen jag tänkte mig att skriva ett beundrande brev till, men här är vi nu.
Ända sedan tonåren har jag varit rätt så allergisk mot olika organiserade religioner. Då läste jag på en hel del om speciellt den kristna kyrkans historia och bestämde mig för att den här organisationen är något jag inte vill ha att göra med.
Samtidigt vet jag, och inser det allt mer för varje år jag jobbar med utrikesfrågor, att religionen är en enormt viktig del av många människors liv och att den kan spela en stor roll i till exempel fredsmäklande på oroliga områden. Speciellt den senaste tidens händelser både i Paris och i Köpenhamn har visat hur snett det ändå kan gå och vilka dåd människor är redo till i religionens namn.
Men tillbaka till dig. Jag har intervjuat offer för övergrepp inom den katolska kyrkan och jag vet vilken kultur av att tysta ner övergrepp det har funnits inom kyrkan. Det är ju väldokumenterat från otaliga länder – sorgligt många länder. Därför tyckte jag det var otroligt glädjande att läsa nyheten om att du hade sagt till på skarpen om det här med att alla barnövergrepp ska utredas och rapporteras. I ditt brev till biskoparna i alla länder i början av februari skrev du att inga andra intressen får går före barnens väl. Blir det skandal så blir det, men inom kyrkan finns det inte rum för dem som begår övergrepp på barn, skrev du.
Äntligen, vill jag säga, precis som den berömda rösten vid Nobels litteraturprisutdelning. Äntligen läggs ansvaret där var det egentligen ligger. Det ska inte över huvud taget läggas någon annanstans än hos dem som begår övergreppen. Och jag hoppas att du verkligen fortsätter med. Nu skulle du ha en väldigt bra chans att verkligen försöka röja upp i de mönster som har gjort att allt det här har kunnat fortgå i så många årtionden.
Redan din gärning innan du blev påve visade ju att du verkar ha det slag av integritet som är svår att hitta bland dem som fått makt. Ditt arbete för de fattiga i hemlandet Argentina och din fortsatta vägran att leva lyxigt imponerar.
Makt korrumperar och det är få som har styrkan att stå emot när de erbjuds lyx och flärd – det gäller både inom kyrkan och utanför. Speciellt svårt kan jag tänka mig att det är när man som du har fått ett uppdrag som i princip är livslångt. Det finns många exempel på hur svårt det är att ge upp makten, se nu på Robert Mugabe i Zimbabwe till exempel som sitter kvar som en igel. Eller tänk bara på vår egen president Urho Kekkonen som inte förstod att ge över i tid.
Också ditt mer förlåtande förhållande till homosexuella och till katoliker som skiljt sig och vill gifta sig på nytt är glädjande, precis som också kravet på en större roll för kvinnorna inom kyrkan (att du står fast vid att kvinnor inte kan bli präster överraskar mig inte – någonstans måste väl gränsen dras).
Men en sak skulle jag väldigt gärna ta upp med dig: din envishet när det gäller det här med preventivmedel. Nu har ju visserligen den mest akuta fasen av hivepidemin kanske lagt sig och de nya smittofallen är på väg neråt, men 35 miljoner människor lever med hiv. Och för att de inte ska smitta flera skulle säkert det här med kondomer vara en bra idé. Jag vet att ni katolska präster lever i celibat och det är ert val, men för de allra flesta människor är sexualiteten en naturlig del av livet – också för de hivsmittade.
Bättre tillgång till preventivmedel skulle också förbättra kvinnornas situation och hälsa i många länder.
De krav som vissa hjälporganisationer ställer på att till exempel få dela ut preventivmedel som villkor för att de ska verka i ett land fördömde du som "ideologisk kolonisation" under ditt besök på Filippinerna i januari. Men omvänt: att vägra människor tillgång till något de kanske vill ha på grund av DIN ideologi är väl lika fel? Kunde vi komma överens om att alla får välja fritt?
Med vänlig hälsning,
Sanna Karlsson