Tajmningen är perfekt i en pervers bemärkelse. CNN visar en delad tv-skärm med Barack Obama på ena sidan och kravallgatan i Ferguson på den andra. Precis i samma ögonblick som Obama uppmanar demonstranter och poliser att uppvisa återhållsamhet flyger tårgasgranater genom luften. Demonstranterna tuttar eld på polisbilar och butiker.

Nyhetsreportrar drar fram sina gasmasker i live tv, men tvingas till sist lämna sina positioner och fly. Kaos och plundring följer.

Ungdomar slår i kras skyltfönster med basebollträn och roffar åt sig läsk och tobak. Det har inte gått mer än en timme sedan den allmänna åklagaren i Saint Louis meddelade att Darren Wilson, den vita polisen som i augusti sköt ihjäl den obeväpnade svarta tonåringen Michael Brown i Ferguson, inte kommer att ställas inför rätta, men redan har fokus drivit långt förbi det väsentliga.

Tar till vapen
Nu kan diskussionen föras om hur idiotiska svarta ungdomar vandaliserar sina egna kvarter i stället för att fråga varför det är så "lätt" att skjuta ihjäl svarta män.

Det finns ingen orsak att tro att Darren Wilson är en fullblodsrasist som hade för avsikt att ta livet av Michael Brown så fort han fick syn på honom promenerande mitt på gatan i Ferguson i augusti.

Åtalsjuryns bevismaterial har offentliggjorts och vi vet nu att bilden är mer mångfacetterad än så.

Trots det återstår frågan hur det kommer sig att en polis inte kan hantera en obeväpnad 18-åring på något annat sätt än att skjuta honom i huvudet. På en öppen gata. I dagsljus. I en situation där inget överraskningsmoment påverkar agerandet.

För några dagar sedan sköt en polis ihjäl en 12-årig svart pojke i en park i Cleveland.

Pojken viftade omkring sig med en luftpistol som utan tvekan liknade ett riktigt och dödligt vapen. Men polisen som anlände till parken sköt de dödande skotten två sekunder efter att patrullbilen stannat, i en situation där leksakspistolen inte var framdragen.

Och i somras konfronterade två poliser, också i Saint Louis, en sinnesförvirrad man med kniv genom att skjuta ner honom. Polisen hävdade att mannen stod i beråd att attackera poliserna med kniven, men en videoinspelning visar att den tolkningen är överdriven.

Mannen är på flera meters avstånd. Poliserna är två till antalet. De är inte pressade in i ett hörn. De har utrymme att röra på sig och ingen utomstående är i fara.

Ändå tvekar de inte utan skjuter ihjäl mannen snabbt med några skott. I bägge fallen försvarades poliserna av sina chefer som konstaterade att de gjort exakt vad de förväntades göra.

Nedtystad process
Det anser Darren Wilson också att han gjorde. I sin första intervju efter dödsskjutningen i somras sade Wilson på tisdagen att han fruktade för sitt liv och skulle handla lika om han ställdes i samma situation på nytt.

Och mer än det behöver Wilson inte säga om det som hände. Han kommer nämligen aldrig att korsförhöras i en rättegång.

Varför Wilson tilläts tvätta av sig blod och hantera bevismaterial själv efter incidenten kommer inte heller att förklaras. Varför polisen i Ferguson, som är nästan helt och hållet vit till sin sammansättning, inte spelade in de egna intervjuerna med Wilson kommer heller inte att ifrågasättas.

I stället får Michael Browns familj och resten av landet nöja sig med en process bakom slutna dörrar som letts av en åklagare vars far sköts ihjäl av en svart man och som är känd för att undvika åtal mot poliser. Och som enligt flera renommerade juridiska experter medvetet styrde åtalsjuryns beslut mot att inte väcka åtal, bland annat genom att inte aktivt driva ett åtal, men nog tillåta Wilson vittna i timmar inför åtalsjuryn utan att ifrågasätta någonting av det han sade.

När den allmänna åklagaren presenterade juryns beslut sa han att vittnesmålen var motstridiga och att en annan slutsats än den som nu fattades säkert kunde ha nåtts.

Det är bevis nog för att en riktig rättegång hade varit på sin plats. Utan en sådan är det säkert att den svarta befolkningens förtroende för ett opartiskt rättsväsende försvagas ytterligare.