Ringlekar i kongressen?

I sitt stilla sinne hade president Barack Obama alldeles säkert hoppats att Mitch McConnell skulle förlora sitt val i Kentucky och förödmjukad åka ut ur senaten. Det var trots allt den långvarige republikanske senatsledaren som dagen efter Obamas historiska valseger 2008 svor att arbeta outtröttligt för att göra Obamas presidentskap endast en mandatperiod långt.

Han höjde till och med detta uppdrag ovan om allt annat i viktighetsordning. McConnell gjorde sitt bästa under årens lopp men kunde inte stoppa Obamas omval. I mellanårsvalet på tisdagen fick han äntligen sin revansch. McConnell inte bara sopade golvet med sin egen utmanare i Kentucky, utan ledde sitt republikanska parti till en förkrossande seger, och framför allt: en majoritet i senaten. Det betyder att Obama och McConnell nu tillsammans bär ansvar för att den amerikanska kongressen ska kunna backstarta i gång sig ur sitt långvariga motorstopp.

Men hur stor är chansen att någonting över huvud taget kommer att ändras? Det finns ett optimistiskt och ett pessimistiskt sätt att se på saken.

I det optimistiska scenariot inser Obama att det enda sättet för honom att förbli relevant under de två sista åren är att samarbeta med republikanerna, och göra det med en genuin vilja att hitta frågor där samstämmighet kan nås, som till exempel immigration och handelspolitik. I det optimistiska scenariot menar McConnell allvar med det uttalande han gjorde efter valsegern om att republikanerna inte nödvändigtvis behöver befinna sig i ett permanent konflikttillstånd med demokraterna.

McConnell inser antagligen själv att republikanerna behöver en konstruktiv agenda för att maximera sin medvind i presidentvalet 2016. Mer än ett specifikt parti, vill amerikanerna ha ett funktionellt lagstiftande organ.

I det pessimistiska scenariot kan man fråga sig varför de grundläggande ideologiska motsättningarna – som ofta fått förklara de senaste årens samarbetsproblem – skulle ha utplånats över en valnatt.

Republikanerna har inte heller talat om politiska frågor de vore intresserade av att föra fram med kraft av sin nyvunna majoritet. I stället har de hotat med försök att bromsa tillämpningen av hälsovårdsreformen, Obamas eventuellt enda stora bedrift som president.

En republikansk lokalchef sa helt skrupelfritt i en intervju för HBL att avsikten är att sätta handbojor på Obama. Det kommer Obama i sin tur inte att acceptera. Han har en viss makt genom sitt ämbete att ensidigt fatta beslut, till exempel om att tillåta invandrare utan papper att stanna i landet. Han kan också delvis reglera bestämmelser kring klimatförändringen. Dessa ensidiga åtgärder anser republikanerna strider mot konstitutionen, och när det gäller immigration och klimatförändring brukar Obamas åsikter få dem att se rött.

Det är med andra ord svårt att skissa upp en nära framtid där de båda partierna plötsligt plåstrar om såren efter sex år av bitter fientlighet, tar varand­ra i handen och dansar ringlekar mellan omröstningarna. Sannolikare är ett fortsatt dödläge och tilltagande frustration bland folket.