Ubåtsjakten – en fars eller blodigt allvar?
Sverige gjorde ett bra jobb. Case closed, fallet avslutat.
Den summeringen av den svenska ubåtsjakten gjorde statsminister Alexander Stubb (Saml) på besök i Sverige tidigare i veckan. Stubb var en artig gäst och gick inte med i den grupp som skadeglad nu sitter och pekar finger åt svenska försvaret, som inte lyckades visa att en ubåt skulle ha opererat i Stockholms skärgård.
För det ska sägas. Skrattet har tilltagit i takt med att det stod mer och mer klart att vi inte kommer att få se någon infångad ubåt eller ens bevis på att en ubåt har funnits. Och när ubåtsspanarna packade ihop och satte stopp för operationen blev Sverige en tacksam måltavla för gliringar.
Att skrattet ljöd högst i Ryssland är bara naturligt, men vi finländare är inte heller främmande för skadeglädje om målet är Sverige. För en del av oss verkar det viktigare att Sverige gör bort sig än att vi själva lyckas.
Frågan är hur befogat skrattet är. Det svenska försvaret valde från dag ett en mycket öppen informationslinje, där medierna och allmänheten genast fick veta vad det hela handlade om.
Det innebar också att Svenska försvarsmakten från dag ett utsattes för mediernas och allmänhetens insyn, med den begränsningen att det skedde på försvarsmaktens villkor, eftersom det var den enda instansen som satt inne med hela bilden.
I förlängningen innebar ändå den öppna informationen och den gigantiskt exponerade operationen, att risken för att bli beskylld för ett misslyckande om inga bevis lades fram var uppenbar. Att försvaret gång på gång betonade hur svårt det är att få fram bevis och än svårare att hitta och få upp en ubåt var självfallet ägnat att motverka bilden av ett misslyckande.
Den finska marinen har en annan strategi än den svenska. Här informerar man sällan om ubåtsobservationer. Ubåtar som kränker ett annat lands territorium gör det ofta för att öva eller bedriva underrätelseverksamhet och det är inte alltid fruktbart att avslöja för dem hur deras operation har lyckats, resonerar marinen.
I den svenska ubåtsjakten fanns många fallgropar som försvarsmakten – och medierna – föll i. Där fanns en suddig bild på något som kanske kan ha varit en ubåt. Där fanns en suddig bild på en svartklädd man som kunde ha varit en rysk spion, men som var pensionären Ove på fisketur.
Där fanns faktiskt ett tydligt videoklipp på en ubåt, men det var en ubåt som körde omkring med turister i skärgården. Dessutom fanns det bilder på en båt med tungt beväpnade militärer, som visade sig vara ett gäng journalister och deras båt.
Kort sagt: det fanns lite för mycket som drog ett löjets skimmer över operationen. Mot bakgrunden av det är det förståeligt att en och annan drar på munnen åt både försvaret och medierna.
Så till fakta. När det gäller själva ubåtsjakten finns inte mycket fakta. Det vi med säkerhet vet är att försvaret genomförde en stor operation i Stockholms skärgård utifrån vad försvaret uppfattade som trovärdiga vittnesmål på främmande undervattensaktivitet. Mycket mer än så vet vi inte.
Å andra sidan vet vi inte exakt vad försvaret vet. Så då kan vi bara lägga ihop två och två och hoppas att det blir fyra.
Vi vet att många experter pekade ut Ryssland som skyldigt till den eventuella kränkningen. Vi vet att ryske presidenten Vladimir Putin är kapabel att med vapenmakt lägga beslag på ett grannlands territorium. Vi vet att Ryssland rustar upp kraftigt och att landet gärna visar upp sina muskler.
Vi vet att Putin i början av Ukrainakrisen sade att det inte fanns några ryska soldater på Krim och vi vet att det var lika mycket lögn som när Bagdad Bob kommenterade Irakkriget. Vi vet att Ryssland förnekat att det skulle ha något med den förmodade ubåten i Stockholms skärgård att göra.
Vi vet också att det bevisligen har funnits sovjetiska/ryska ubåtar i svenskt vatten eftersom en körde på grund utanför Karlskrona 1981.
Dessutom vet vi att sovjetiska (mini-)ubåtar har opererat i skandinaviska vatten, om vi väljer att tro den ubåtsofficer som intervjuades i dokumentären Det hemliga ubåtskriget i Sveriges TV 1996, ett program som fortfarande kan ses på nätet.
Det här är fakta som knappast någon finner lustiga.
Jag tar inte ställning till om det fanns en eller flera ubåtar i svenska vatten förra veckan, av den enkla anledningen att jag inte vet.
Men en sak är ganska säker. Om Putin hade en ubåt i Stockholms skärgård så är det nog han som skrattar högst just nu. I så fall fick han ju precis som han ville. Han fick sitt eget folk att skratta åt svenskarna och han fick också omvärlden att göra det, samtidigt som hans ubåt kunde göra vad den ville utan att bli upptäckt.
Å andra sidan. Även om Putin aldrig hade någon ubåt i Stockholms skärgård fick han ju trots allt en PR-seger. Helt gratis. Folk skrattar ju ändå, oberoende av om det fanns en ubåt eller inte.
Så nu är det upp till oss. Vill vi stämma in i Putins skratt, eller vill vi tro på att svenska försvaret verkligen var något på spåren?