Folkrörelse för en hund – än människorna då?
Demonstranterna skanderade ”mördare” och drabbade samman med polisen utanför ett höghus i Spaniens huvudstad Madrid. Men trots de hårda tagen lyckades de inte hindra myndigheterna att avliva hunden Excalibur, som ägs av den ebolasmittade spanska sjuksköterskan Teresa Romero.
Kampanjen för att rädda hunden är ett av trendämnena på Twitter – med hashtaggen #Excalibur finns det på alla språk ilska över de spanska myndigheternas agerande. CNN och andra medier diskuterar Excalibur med pannan i djupa veck och nätpetitioner för att rädda hundens liv har samlat hundratusentals namn.
Ett problem är att man inte vet om hunden var smittobärande eller inte. Kombinationen ebola och hundar vet man inget om – och de spanska myndigheterna ville inte ta risken att smittan sprids ytterligare. Förutom Teresa Romero är nämligen fem andra personer försatta i karantän i Madrid efter att ha vårdat två ebolasjuka missionärer.
I USA ökar paniken efter att en ebolasmittad man dog på ett sjukhus i Texas – nu ska man börja mäta febern på de flygplatser där flyg från de hårdast drabbade länderna i Västafrika landar.
Resurserna som läggs ned på att transportera hem och vårda de insjuknade i väst är hisnande. Mediernas fokus på de insjuknade västerlänningarna är enormt. Men tragedin sker någon annanstans: just nu finns det tusentals sjuka västafrikaner – och en stor del av dem kommer att dö.
Missförstå mig nu inte – jag gillar hundar. Men ändå kan jag ärligt talat inte förstå det enorma engagemanget.
Jag önskar att de tiotusentals sjukvårdsproffs som varje dag sätter livet på spel i Liberia, Sierra Leone, Guinea och Nigeria skulle få en bråkdel av all den uppmärksamhet och den enorma hjälpvilja som helt tydligt finns i världen.
Som läkaren Ameyo Adadevoh i Lagos, Nigerias största stad. Oförhappandes fick hon Nigerias första ebolafall som sin patient på sin klinik, en helt vanlig läkarstation. Hennes och de andra hälsovårdsarbetarnas osjälviska och effektiva arbete ledde troligen till att ebolautbrottet i Nigeria blev så litet som det blev.
Något erkännande hann hon inte få för att hon grundat en improviserad isoleringsavdelning och stoppat smittan. I början av augusti togs hon själv in på kliniken och dog några dagar senare.
3 857 människor har dött enligt Världshälsoorganisationen WHO:s senaste statistik. Världsbankschefen Jim Kim sade i onsdags att världen har misslyckats på ett bedrövligt sätt i sitt svar på ebolakrisen. Han efterlyser en krisfond på cirka 15 miljarder euro för att inget motsvarande ska få hända.
De länder som drabbades hade från början otroligt svag hälsovårdsinfrastruktur. Sierra Leone har sex miljoner invånare och ungefär 120 läkare. Den enda läkaren som var expert på ebola har redan dött.
I Liberia finns det en läkare per 70 000 invånare. I Finland är siffran 3,29 per tusen invånare.
Omfattningen av krisen är helt överväldigande. Det är svårt att veta vad man skulle kunna göra för att hjälpa de tiotusentals människor som drabbas av katastrofen. Och då är det kanske lättare att försöka rädda en hund.