Shaka och Miguel, bröder, 19 respektive 11 år gamla. På väg till Bali från Amsterdam på en två veckors semester när en missil plötsligt sätter stopp för flyget och brödernas liv. Mormor som till vardags bor på andra sidan Atlanten i Texas med sin alzheimerdrabbade man väntar förgäves på sina barnbarn. Den efterlängtade gemensamma tillvaron och avkopplingen från den tunga vardagen hemma blir inte av. Lyckligtvis fick den tredje brodern inte plats på planet.

Någonstans i samma plan, kanske på raden bakom, eller längre bort, satt Andrei Anghel, Han var också på väg till Bali för att fira avslutningen av sitt andra studieår. Andrei skulle bli läkare, men missilen satte punkt för den drömmen. Andrei var en livsglad ung man som älskade livet och aldrig lät sig slås ned av motgångar. I själva verket skulle han säkert ha varit road av all uppmärksamhet han och de andra offren fått.

Allt detta vet jag för att jag fått Shakas, Miguels och Andreis berättelser presenterade och personligheter tecknade för mig via amerikanska medier. Visst, de är tårdrypande melodramatiska stundvis, men rapporterna gör ändå ett viktigt jobb. De ger offren en personlighet och ett sammanhang. De tvingar oss att stanna upp och känna den sorg och förlust en medmänniska någonstans i världen känner.

Men varför vet jag så lite om den lilla blodiga palestinska pojken som krampaktigt klamrar sig fast vid ambulansföraren som lagt ner honom på en sjukhusbrits. Jag vill till pappa, ropar pojken enligt bildtexten. Men vem är pappan och vad har hänt med mamman, eller pojkens syskon. Vad höll den blodiga och vettskrämda pojken på med när granaten kreverade. Undrar om han hade ett favoritlag i fotbolls-VM? Undrar vad han vill bli när han blir stor?

Jag inser att det är svårare för journalister att göra sitt arbete i en krigszon, men jag undrar om obalansen i porträtteringen av oskyldiga offer endast beror på omständigheterna. Kollegan Dan Lolax noterade mycket riktigt på Twitter hur känslomässigt Barack Obama häromdagen på en presskonferens talade om offren i det malaysiska planet, medan han diskuterade lidandet i Gaza i en betydligt mer neutral och politisk ton. Som om de fyra fotbollsspelande palestinska barnen som dödades av israeliska missiler på en strand behöver sättas i ett politiskt sammanhang där bundsförvanten Israel bekämpar terrorister, och där de obehagliga konsekvenserna för bästa vännens gärningar ogärna understryks. När den amerikanska prisbelönta tv-journalisten Mohyeldin gjorde sitt bästa för att humanisera det palestinska lidandet i Gaza, bland annat som ögonvittne för de fyra pojkarnas död, fick han helt oförklarligt se sig petad från tv-bolaget NBC:s nyhetssändningar.

En storm av protester, både i sociala medier och på den egna redaktionen, fick direktörerna att ändra sig. I dag är Mohyeldin tillbaka i Gaza för att rapportera. Det är bra. Palestinska barn på en strand är lika oskyldiga som holländska barn i ett flygplan och de förtjänar också att bli presenterade som personligheter i ett vardagligt sammanhang, inte enbart som en växande dödssiffra i ett blodigt krig.