Utblick Världen: Döda giraffer
Hur ska man någonsin lyckas få läsarna lika intresserade av de stora internationella politiska frågorna som av söta djur?
Den gångna veckans kanske mest delade nyhet i världen handlade om giraffen Marius på Köpenhamns zoo. Den unga, fullt friska giraffen hade oturen att råka vara ett "överloppsdjur" som inte passade in i det sameuropeiska avelsprogrammet. Hade han fått leva och föröka sig, hade det funnits risk för inavel och en försvagad europeisk giraffstam. Därför beslöt djurgårdsledningen att avliva honom, vilket väckte en proteststorm på internet. Det hjälpte inte att ledningen förklarade att de ansåg att avlivning var det mest humana alternativet: de andra hade varit kastrering, isolering eller frisläppning. Inget av dessa alternativ hade inneburit något fullödigt liv för Marius. En försäljning eller donering av djuret hade också medfört risk för misskötsel.
Med tanke på att hundratals djur avlivas av en eller annan orsak på djurgårdar världen över årligen, för att inte tala om alla hundratusentals djur som skjuts för att hålla stammarna proportionerliga, var reaktionen häftig. Djurvänner världen över förfasades över djurgårdens grymhet, zoochefen och hans familj mordhotades, och djurgårdens webbsida hackades. De sociala medierna svämmade över av förbannelser mot Köpenhamns zoo och man kunde utifrån kommentarerna tro att det var doktor Mengele som drev institutionen.
Med risk för att jag sätter mig i onåd hos djurvännerna, måste jag erkänna att det ibland känns lite dystert att det är just de här nyheterna som skapar proteststormar. Nyheter om etnisk rensning i Centralafrika, förföljelsen av rohingyerna i Burma, inbördeskriget i Syrien, de flimrar förbi dagligen i nyhetsflödet, men det är mer sällan som folk orkar bli upprörda över dem. Det som däremot verkar få folk upp på barrikaderna är behandlingen av lösdrivande hundar i Sotji och avlivning av giraffer i Danmark. Två och en halv miljon syrier på flykt från sina hem, 100 000 döda, inklusive barn, men det som folk går i gång på är en avlivad giraff.
Å andra sidan kan det här också ha att göra med den maktlöshet som man lätt känner inför de stora internationella frågorna. Folkmord, inbördeskrig och tragedier kan kännas för avlägsna och stora för att vi ska kunna påverka dem. Däremot finns det en chans att vi genom att protestera kan hindra en giraff från att dödas på ett zoo.
Nu kan man ju också rikta en känga mot medierna, även HBL skrev om giraffen, men först efter att det blivit en kontroversiell fråga. Men det här är trots allt ett i raden av ämnen som faller under kategorin "klickjournalistik", det vill säga ämnen som blir livligt delade och kommenterade på internet. Och det är kanske här man som journalist ibland känner en viss maktlöshet: Hur ska man någonsin lyckas få läsarna lika intresserade av de stora internationella politiska frågorna som av söta djur.
Det är naturligtvis oerhört vanskligt att börja rangordna ämnen för folks engagemang. Djurrättsaktivism är på inget sätt mindre värt än till exempel människorättsaktivism. Men visst önskar man ibland som utrikesjournalist att döda barn i Irak skulle få folk lika engagerade som döda giraffer i Köpenhamn.
Skribenten är utrikesjournalist