De som blir kvar

Dessutom borde alla ledarna, inte bara ett fåtal, säga klart ut att det inte är flyktingarna som orsakat de ekonomiska svårigheterna i EU. Och medge att människor inte är illegala när de kommer till ett land och söker asyl, utan att det handlar om en laglig och mänsklig rättighet som är, eller åtminstone borde, vara tryggad i internationella avtal. Samma avtal som stipulerar att det är behovet av skydd som är avgörande, inget annat, till exempel inte vilken nytta mottagarlandet bedömer sig ha av en asylsökande (även om det givetvis är önskvärt att integrationen när asylkriterierna uppfylls sker smidigt).

Till önskelistan kan fogas att perspektivet borde breddas. Det är tröttsamt att hör klagolåtar om hur EU dignar under bördan när "horder" av flyktingar strömmar in, när faktum är att bara en bråkdel tar sig till Europa. Största delen av flyktingarna finns ju i läger i grannländerna och får aldrig chansen att söka asyl i ett EU-land.

En liten ljusglimt för Finlands del kanske är att statsminister Juha Sipilä besökte Libanon och tydligen tog till sig proportionerna och konstaterade att Finland bör göra mer. I Libanon, med en mindre folkmängd än Finland, finns ju en miljon syriska flyktingar och drygt femtusen, ett rekord i sig, har i år hittills sökt asyl i Finland.

Det finns besvärliga frågor att hantera beträffande de människor som blir kvar och de som kommer över i gummibåtar. I de europeiska populistpartiernas berättelse (och en hel del andras också) betonas att största delen av dem som har biljett till gummibåtarna och kommer fram är unga män. Berättelsen fortsätter sedan med att de här männen är muslimer som i jakten på välfärd för sig själva bekymmerlöst lämnat mindre värda kvinnor och barn efter sig.

Berättelsen ska ändå inte ignoreras, för början av den stämmer. Enligt Eurostats statistik är största delen av världens flyktingar kvinnor och minderåriga, medan långt över sjuttio procent av dem som söker asyl i Europa är unga män. För båtflyktingarnas del illustrerar bilderna i tv-nyheterna tydligt den skeva fördelningen och de båtflyktingar som intervjuas är genomgående män. För att ta ytterligare ett nog så makabert konkret exempel så var 700 av de 950 ombord på den båt som med fruktansvärda följder kapsejsade i april män.

Ignorerar man obalansen ger man klarsignal för fortsättningen av den populistiska berättelsen. När följande del i följetongen sedan handlar om att kategoriskt sätta likhetstecken mellan islam och kvinnoförtryck och våldtäkter så visar vi inte precis ett enda stort välkommen hit. Så nära som i Evitskog ser vi att många tagit till sig hela följetongen.

Flyktingorganisationerna har inte varit särskilt bra på att förklara orsakerna till den skeva könsfördelningen. Man konstaterar att resan till Europa är säkrare och lättare för unga män. Också risken att tvångsvärvas av islamistiska fundamentalister betonas. Det här stämmer förstås. Varken kön eller rikedom borde få vara ett hinder när man flyr för sitt liv.

Men, också bristande jämställdhet i hemlandet anges i förbifarten som en orsak till att männens flyktmöjligheter prioriteras framför kvinnornas. När faktum är att kvinnor och barn lider mest i dagens krig och konflikter och de inte kommer längre än att de är kvar i flyktingläger med allt knappare resurser (läs tisdagens HBL) är de sammanlagda förklaringarna nog logiska, men inte särskilt tillfredsställande. Könsblindheten bland dem som, med Fredrik Reinfeldts ord, vill öppna sina hjärtan för människor i nöd är egentligen ganska obegriplig.

Lösningen är ändå definitivt inte den linje som den finländska regeringen hittills haft, att både skära ner i biståndet och minimera antalet asylsökande. Inte heller att minska antalet kvotflyktingar. Inom ramen för det systemet har man ju kunnat prioritera kvinnor och minderåriga.

Det finns dessvärre bara svåra lösningar. I Sverige, där proportionerna är andra och där asylsökande från Syrien automatiskt får uppehållstillstånd, styrs biståndspengar till Migrationsverket. Det är klart att Migrationsverket i det här läget behöver mera pengar och det är i allas intresse att integrationsprocessen fungerar. Men samtidigt blir det mindre pengar till bistånd och till dem som är kvar i flyktinglägren.

I väntan på politiska lösningar på flyktingkatastrofen hjälper det inte långt att vi öppnar våra hjärtan och deltar i manifestationer mot rasism. Det är plånboken som måste öppnas. Och murarna runt fästning Europa rivas, så att den lagliga rätten att fly förtryck och söka asyl inte ska vara förknippad med livsfara.
Blomsterhatt.blogg.hbl.fi
MARIANNE LYDÉN
fri journalist och författare och f.d. politisk reporter på HBL