Samlingspartiets helomvändning

Avsikten var ju att partiet, vars föregångare Landsbygdspartiet bröt sig ut ur Centern och in på den populistiska vägen, nu skulle tas med för att bära ansvar för otrevliga beslut och inte kunna frodas i oppositionen med att skälla på "herrarna", EU och invandringspolitiken. Beslutet underlättades ytterligare av att Timo Soini så väldigt gärna själv vill pröva på hur det är att vara en av "herrarna" med ministerbil.

Att Samlingspartiet kom med som tredje parti var Juha Sipiläs följande beslut, men det var i allra högsta grad också ett resultat av Alexander Stubbs ideologiska val. Stubb hade redan tidigare valt att föra partiet högerut i den ekonomiska politiken och nu verkar han göra det i en rad andra frågor också.

När partikongressen 2004 valde Jyrki Katainen till ordförande deklarerade han att han vill föra sitt parti mot den politiska mitten. Ett par år senare slog följande partikongress fast att Samlingspartiet är ett mitten-högerparti med tolerans och öppenhet som hörnstenar i ideologin. När sedan Ilkka Kanerva trasslade in sig i dubiösa textmeddelanden och fick gå som utrikesminister valde Katainen att plocka in Stubb i stället och också för den mest skumögda stod det klart att inga meningsskiljaktigheter fanns mellan de två om var partiet ideologiskt ska befinna sig. Snarare fick Stubb fungera som partiets glansbild för modern öppenhet, tolerans och internationalism.

Samlingspartiets dröm om att bli störst och leda regeringen gick i uppfyllelse 2011 och partiet hade givetvis en central roll när programmet för Katainens sexpartiregering skrevs. Programmet fick kritik för att det var så mångordigt och detaljerat men det ger en bra bild av hur det dåvarande Samlingspartiet och de andra regeringspartierna såg på toleransfrågor, helt enkelt en bild av vilken värdegrund de valde att stå på.

Genast i inledningen konstateras att regeringen målmedvetet går in för att motarbeta alla slags rasism och diskriminering. (Nämnas kan också att tvåspråkigheten i Finland konstateras vara både en rikedom och en resurs.)

I kapitlet om invandring konkretiseras toleransbudskapet. Katainens regering lovade intensifiera arbetet för att motarbeta rasism, intolerans och främlingsfientlighet samt för att bekämpa hatbrott mot olika minoriteter. Särskilt bör ännu nämnas att den förra regeringen deklarerade att invandrarna i Finland är en bestående och välkommen del av samhället och att de genom en invandringspolitisk linje som stöder uppbyggandet av ett tolerant, tryggt och mångfaldigt Finland stärker landets internationella konkurrenskraft.

Katainens regering ansåg också att en gemensam invandrings- och asylpolitik behövs inom EU, som fungerar bättre och är mer human. Kvotflyktingspolitiken ville man inte ändra på.

Den här gången ska regeringsprogrammet inte bli mångordigt och detaljerat. För Centern och Sannfinländarna har det här ingen större betydelse eftersom de inte var med förra gången, men för Samlingspartiet skulle det vara barmhärtigast att hela den värdegrund som den nya regeringen står på klassas som en detalj som inte behöver skrivas ut någonstans. För när Samlingspartiets motpol den här gången är Sannfinländarna kan Centern befinna sig i mitten och kompromissa mellan de två och man tar ändå långa kliv mot intolerans och slutenhet. Hur annars när invandrarna (och svenskan) för Sannfinländarna entydigt är något som kostar och skapar problem och när partiet står bakom ett invandringspolitiskt program författat av Jussi Halla-aho som enligt juridisk expertis strider mot internationella avtal?

På förändrade principer har, som HBL i sin rapportering från regeringsförhandlingarna avslöjat, de facto följt en konkret åtstramning av den redan ytterst strama invandringspolitiken. Förhandlarnas försäkran om att rasism inte accepteras är till intet förpliktande floskler, ungefär lika relevanta som en rasists försäkran om att hen inte är rasist, eftersom de följs av löften om "en oberoende utredning av invandringens kostnader och inverkan på samhället" och liknande sannfinländsk fördomsskapande retorik. Till samma kategori hör att man uppmuntrar till en "öppen debatt om invandringen". Sannfinländska politikers taktik har ju varit att först säga något fördomsfullt om invandrare och genast efter det sucka över att "det här får man ju inte säga".

När Alexander Stubb nu vill ha en utredning om invandringens kostnader och inverkan på samhället är det skäl att påminna honom om att han faktiskt suttit fyra år i en regering som redan visste att invandrarna är en resurs som har en positiv inverkan på samhället. Om inte det är så att han i fyra år våndats över att de utredningar som gjorts inte varit oberoende, förstås. Påminnelser är ju för det mesta hälsosamma för alla, även om den här säkert inte påverkar den helomvändning från Katainens linje för Samlingspartiet som nu sker. Högerom tycks vara framtidens melodi. Samlingspartiets unga sjunger redan samma visa.