Putins förändrade själsliv
Putins förändring både som ledare och person har varit mycket tydlig under de senaste tio åren. Först ansågs han vara reformvänlig, därefter blev han alltmer auktoritär. I dag är han sinnebilden för en expansiv imperialist.
– Vad har skett med Putin? Den Putin jag minns var ingen machokarl. Han verkade vara en sann anhängare av demokrati och marknadsekonomi, sade diplomatveteranen Markus Lyra i en HBL-intervju nyligen.
Vem kan ha tagit Putin för en demokrat? frågar sig läsaren. Svar: Många. På 1990-talet var Putins reformvilja spridd i Ryssland. Det var inte radikalt att vilja närma sig väst. Det var normalt.
Lyra lärde känna Rysslands blivande president under 1990-talet, då hela Ryssland genomgick samma förvandling som Putin själv. Själv lärde jag känna Ryssland under 1990-talets andra hälft. S:t Petersburg var nedgånget, slitet och fullt av obskyra nattklubbar, på gatorna körde Ladabilar och doften av stenkol låg tung i luften.
När mina ryska vänner kom och hälsade på i Finland bjöd jag på allt eftersom de inte hade mycket pengar att röra sig med. Det kostade 60 mark att åka buss mellan Helsingfors och S:t Petersburg. Visumet ansökte jag om direkt från ryska konsulatet i Åbo, det kostade en spottstyver. Jag fyllde i en blankett och bifogade en inbjudan som min bästa kompis Aleksej hade faxat över, sedan fick jag mitt visum mot en blygsam avgift.
I dag är det i praktiken omöjligt att få ett ryskt visum utan att gå via en turistbyrå och betala skyhöga avgifter. Bussen för 60 mark har bytts ut till Allegrotåget för 100 euro, på S:t Petersburgs gator kör Lexusbilar och mina vänner i S:t Petersburg har för länge sedan passerat min lönenivå. De konsumerar kläder, resor och upplevelser i rasande takt. Det är inte längre jag som bjuder dem, det är de som bjuder mig. Tre gånger flottare än jag själv någonsin gjorde.
I världspolitiken har USA invaderat Afghanistan och Irak medan Nato har bombat Serbien och Libyen. Washington har även deklarerat att antimissilsköldar ska byggas i Polen och Tjeckien.
Ryssland har sänt in trupper till Georgien, dragit åt tumskruvarna på oppositionella samt invaderat och införlivat Krimhalvön. Och Putins själsliv har förändrats. Han tror inte längre på demokrati.
Jag är säker på att Lyra har rätt när han säger att Putin var en annan person på 1990-talet. Hela Ryssland var ett annat land. Och världen var ett annorlunda ställe. Det fanns en optimism efter Sovjetunionens fall, en tro på att både Ryssland och väst hade gemensamma intressen. Västvärlden var euforisk över att det kalla kriget hade förpassats till historien, Ryssland ansåg uppriktigt att man hade något att lära av väst.
Problemen i den ryska demokratiutvecklingen var många. Det största var kriget i Tjetjenien. Men under hela 1990-talet samt de första åren av Putins tid som president var optimismen ändå stor. Den färgade av sig på västvärldens och Rysslands sätt att förhålla sig till varandra. Putins innerliga vänskap med Tony Blair och Gerhard Schröder är ett bra exempel.
Sedan kom besvikelserna – för Putins del – slag i slag. USA invaderade Irak 2003. De så kallade färgrevolutionerna i Georgien (2003), Ukraina (2004) och Kirgizistan (2005) väckte stor misstänksamhet i Moskva och uppfattades som västvärldens försök flytta fram sina positioner på Rysslands bakgård.
År 2004 blev de baltiska länderna samt Slovakien, Slovenien, Bulgarien och Rumänien Natomedlemmar, vilket innebar tre nya Natoländer vid Rysslands gränser. (Dessförinnan hade Polen, Tjeckien och Ungern blivit Natoländer 1999.)
Kosovo förklarades självständigt 2008. Putins svar kom redan samma år då man sände in trupper i Georgien för att ”skydda” utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien.
Därefter bröt den arabiska våren ut i februari 2011. För Putin handlade det inte om ett folkuppror utan om kaos och anarki som västvärlden stödde för sina egna syften. Natos bombräder i Libyen bekräftade hans uppfattning.
Nu har Putin slagit tillbaka. Krimhalvön är under rysk kontroll och hela världen diskuterar Rysslands nya expansionspolitik.
Gamla bilder av Putin under hans första tid som president får mig att haja till varje gång jag råkar få syn på dem. Det handlar inte bara om att ansiktet är smalare och mindre stelt. Blicken är annorlunda. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Putin någonsin har haft en varm blick, men för femton år sedan liknade han ändå rätt mycket en vanlig tvåbarnspappa, en ”timid tjänsteman” som Markus Lyra uttrycker det.
Nu liknar han ofta en uppblåst sfinx. Det står en arrogans skriven i hans ansikte som inte bara kommer sig av hans långa tid vid makten. Det är också ett slags sammanbiten, triumfartad känsla av överlägsenhet. Han föraktar väst för dess svaghet.