NSA-snokandet stoppar inte terrorister
Det finns inte tillräckligt med belägg för att NSA:s massinsamling av telefondata har gett utdelning i kampen mot terrorism, skriver Hbl:s Juri von Bonsdorff i USA.
Året är 2007. Basaaly Moalin är en 29 år gammal taxichaufför i den soliga staden San Diego i Kalifornien. Moulani är somalier ursprungligen, men han beviljades asyl av USA som tonåring efter att ha sårats i strider mellan klaner och krigsherrar i Somalia.
Moalin väckte FBI:s intresse redan 2004 efter ett anonymt tips, men inga kopplingar till terrorism hittades och utredningen lades ner.
Den här gången har underrättelseväsendet bättre tur. Det kontroversiella spionorganet NSA får tag på ett somaliskt telefonnummer som man misstänker tillhör en medlem av al-Shabaab i Somalia – en militant islamistisk organisation med kopplingar till al-Qaida. NSA:s datorer kör in det somaliska telefonnumret i sitt enorma och senare så kontroversiella förråd av telefondata som insamlats i USA och märker att ett San Diego-nummer ringt till den misstänkta somaliska terroristtelefonen.
NSA informerar FBI som identifierar telefonnumret i San Diego: det tillhör taxichaufför Moalin. Moalins telefon avlyssnas under flera månaders tid, och ett senare åtal mot honom hävdar att samtalen avslöjade penningtransaktioner från Moalin till al-Shabaab. 8 500 dollar för att vara exakt.
2010 grips Moalin precis när han står i beråd att stiga på ett plan till Somalia för att träffa sin fru och sina barn. FBI:s interna dokument visar att federala agenter dragit slutsatsen att Moalin inte motiverades av ideologi, utan skickade pengarna antagligen för att stärka sin egen status bland klanledarna. Trots det döms Basaaly Moalin i februari 2013 för att ha gett materiellt stöd till terrorism.
På ytan verkar den här historien knappast speciellt dramatisk eller intressant, men den spelar en viktig roll i den pågående debatten om hur mycket det amerikanska underrättelseväsendet skall tillåtas snoka i vanliga människors liv. NSA har använt fallet Moalin som det lysande exemplet på varför man behöver samla in miljoner amerikaners telefondata.
– För att hitta nålen måste vi ha höstacken, sade John C. Inglis, biträdande chef på NSA i en kongressutfrågning i fjol.
Med tanke på hur starkt president Obama och andra i hans administration försvarat massövervakningen av den amerikanska telefontrafiken föranleds man att tro att underrättelseväsendet har massvis med dylika exempel att presentera för en skeptisk publik.
Ett par veckor efter Edward Snowdens första avslöjanden om NSA-snokandet sade Obama att åtminstone femtio hot avvärjts och att liv räddats tack vare informationen som samlats in. NSA-chefen, general Keith Alexander talade i sin tur i en utfrågning i kongressen om mer än femtio potentiella terroristincidenter som stoppats i 20 olika länder tack vare NSA.
Ordförande för representanthusets underrättelseutskott Mike Rogers var djärvast när han sa att 54 konkreta terrorattacker tillintetgjorts tack vare NSA. Alla tre herrar talade om samma antal, men beskrivningarna varierade från hot till direkta attacker.
Den här begreppsförvirringen är av stor vikt när man diskuterar frågan om massövervakningen egentligen ger den utdelning som övervakarna själva vill låta påskina. Färskar rapporter hävdar att så inte är fallet. New America Foundation, en ansedd tankesmedja i Washington DC, har analyserat 225 fall där en individ, efter elfte september-attackerna 2001, på ett eller annat sätt haft en koppling till terrorism eller terrorismrelaterad aktivitet och som åtalats för terrorbrott i USA. Författarna, med den världskända terrorexperten Peter Bergen i spetsen, drar tre huvudsakliga slutsatser som alla går stick i stäv med den officiella sanningen.
1. Majoriteten av de juridiska processerna mot misstänkta terrorister initierades med hjälp av traditionella utredningsmetoder, till exempel genom specifikt riktad och till omfattningen begränsad underrättelseverksamhet, informanter eller tips från människor i den misstänktas omgivning.
2. Insamlingen av amerikanernas telefondata, det mest kritiserade NSA-programmet, har inte haft någon som helst skönjbar effekt på förhindrandet av terrordåd och bara en marginell effekt i försöken att stoppa terrorismrelaterad aktivitet som penninginsamling för terroristgrupperingar.
3. I de fall som myndigheterna försökt presentera som underrättelseframgångar har Obamas administration överdrivit NSA:s roll.
Slutsatserna är djärva, men de får stöd från annat trovärdigt håll. Privacy and Civil Liberties Oversight Board (PCLOB) är en organisation som grundats av kongressen som ett rådgivande organ för presidenten.
”Vi har inte identifierat ett enda fall där massinsamlingen av telefondata skulle ha spelat någon konkret roll i en terrorutredning” slår deras nyligen publicerade rapport fast.
I siffror visar New American Foundations rapport att datainsamlingen spelade en identifierbar roll i endast 1,8 procent av de fallen man studerade. Vidare fann man att NSA:s övervakning av icke-amerikaners telefoner utanför USA:s gränser spelade en roll i 4,4 procent av rättsfallen.
Däremot hävdar rapporten att den traditionella metoden, där myndigheterna först presenterar en trovärdig misstanke och därefter får en fullmakt att övervaka och avlyssna specifika telefoner, spelade en roll i nästan hälften av fallen.
New American Foundation vill med sin rapport inte förringa terrorhotet mot USA eller andra länder, men dess huvudsakliga budskap är att massinsamlingen av telefondata inte behövs. Den ger inte tillräcklig utdelning. Det finns inte många fall som liknar utredningen kring Basaly Moalin.
Icke desto mindre har president Obama bestämt sig för att USA inte kan klara sig utan massövervakningen i sin kamp mot terrorismen.