Andrea Svanbäck: Till alla klasskamrater
Anna Odells film Återträffen väcker frågor om skolmobbningens inverkan på resten av livet. Hur förhåller vi oss till de barn vi en gång varit?
Det tar bara några sekunder. Sedan är man där igen. I högstadiets trånga korridorer fyllda av skrikhalsar och smutsiga skor, omsluten av ett klibbigt matos, navigerande bland illaluktande omklädningsrum och lärare med irrande blickar; alla kluvna minnen från förr som omedelbart faller över en.
Att se rikssvenska långfilmen Återträffen gör ont. Årets bästa och viktigaste film har den kallats, med all orsak. Anna Odell, konstnären bakom, ställer frågan om vuxna människor kan göra upp med de personer de varit som barn, speciellt om dessa dessutom gjort någon annan illa.
Berättelsen får sin början när den verkliga konstnären Anna Odell – tidigare omskriven för konstverket Okänd, kvinna 2009-349701 där hon spelade sig själv som psykotisk och självmordsbenägen – inte blir bjuden till den klassträff hennes högstadieklass ordnar tjugo år efter att de gått ut nian.
Fylld av frågor väljer hon att fiktivt iscensätta återträffen och varför hon tror att hon inte blivit bjuden. I filmen spekulerar en fragil Odell kring vad som kunde ha hänt om hon deltagit i festen. Till skillnad från de andra gästerna är hennes minnen från skolan inte fyllda av gemenskap och värme. I stället håller hon tal om den mobbning i form av knuffar och utfrysning som hon utsattes för av så gott som hela klassen. Stämningen på den fiktiva festen blir allt mer spänd. Kaos utbryter. Varför komma tillbaka efter alla år och anklaga gruppen nu? De var ju bara barn? Det här är ingen klassterapi!
Den andra delen av filmen går ut på att Odell visar spelfilmen om den fiktiva klassträffen för de få av sina tidigare verkliga klasskamrater som vågar se den. Sedan återskapar hon samtalen med hjälp av skådespelare. Ingen av de klasskompisar Odell får kontakt med minns mobbningen eller kan ge en vettig orsak till att hon inte blev bjuden på återträffen. Tvärtom säger exempelvis killen som i nian hade högsta status i klassen att han inte alls såg sig själv som en mobbare. En potentiell maktförskjutning sker. Kanske är det nu Odell som i egenskap av välkänd konstnär har makten att tolka var som hände för tjugo år sedan?
Resultatet är hisnande, framför allt eftersom Odell vågar vara jobbig, vågar ställa alla de där frågorna de flesta är för fega för att formulera: Varför såg ni mig inte? Varför bjöd ni mig inte?
Blixtsnabbt återkallas minnet av vem som var vem i min egen klass – vilka positioner vi hade. Men också vilket helvete det bitvis var för många och vilka följder det fick.
I mitt fall handlar det om kampen mot idén om mig själv som klumpig nördtjej med finnar över hela ansiktet. På en julfest träffar jag en gammal klasskamrat, tillika en av klassens coolaste pojkar. Jag frågar honom hur han minns mig och sig själv. Det visar sig att våra minnen inte går ihop. Det enda han kommer ihåg är att alla pikade honom för att han var kort. Mig beskriver han komprimerat som ”sympatisk”.
Att råka vara den som tog sig genom skoltiden med självkänslan någorlunda intakt betyder inte att ens plats i hierarkin var harmlös. Precis alla klasskamrater har stått inför valet att ingripa eller titta bort, liksom vuxna människor fortfarande står inför valet att glömma eller minnas.
När vi i dag talar om mobbning sker det vanligen i presens, ofta med fokus på nätmobbning och de vidrigheter som den genererar. Men lika väsentligt är hur vi förhåller oss till det som varit. För maktstrukturer tenderar att återupprättas, liksom idéerna om oss själva som vi tar med oss ut i livet. Varje dag utsätts exempelvis människor för psykisk misshandel och trakasserier på jobbet, ofta på grund av att de befinner sig i en hierarkisk och otrygg relation till varandra. Fegheten, liksom oförmågan att säga förlåt, är precis lika påtaglig som i högstadiet.