Kärnkraft längre än ett maratonlopp
Politiker, speciellt från De gröna, har under hösten spått kärnkraftsbolaget Fennovoimas snara undergång och pekat på kärnkraften som en föråldrad energiteknologi. Men för företagen bakom Fennovoima står mycket spel.
Mycket har förändrats både i Finland och i EU sedan Fennovoima grundades 2007. Framför allt har sviktande ekonomier lett bland annat till minskad användning av el, samtidigt som kärnkraftskatastrofen i japanska Fukushima 2011 fick den allmänna opinionen att bli negativare till kärnkraften.
Den minskade produktionen och konsumtionen av el har också lett till att utsläppen av koldioxid minskat utan att man vare sig i Finland eller inom EU egentligen behövt göra någonting alls. Så den som argumenterar att Fennovoimas kärnkraftverk inte behövs för att det finns tillräckligt med el i Finland i alla fall har på sätt och vis rätt.
Precis som den som använder argumentet att det inte behövs produktion fri från koldioxidutsläpp eftersom utsläppen minskar i alla fall.
Men båda argumenten är kortsiktiga. Vi kan visserligen tro på energieffektivering, det måste vi, liksom vi kan tro att de förnybara energikällorna kommer att stå för en betydligt större del av elproduktionen än de gör i dag, det är vi också tvungna till. Både energieffektivering och förnybara energikällor är viktiga och båda behövs.
Ett nytt kärnkraftverk är ändå ett långsiktigt projekt och ett projekt där delägare och finansiärer måste ha ett perspektiv som sträcker sig över hundratals år. Ny kärnkraft bygger man inte på lättvindiga beslut och åsikter, utan på noggranna kalkyler.
Det kan vara värt att minnas varför Fennovoima grundades och hur den finländska elmarknaden såg ut när det skedde.
Vi hade fyra kärnreaktorer, två i Lovisa och två i Olkiluoto. I Olkiluoto var dessutom den tredje reaktorn redan på gång. Problemet var inte brist på kärnkraftsbaserad el, problemet var att ägandet i de två produktionsbolagen Fortum och Industrins Kraft, TVO, var så koncentrerat. De företag som ägde andelar i TVO, i första hand skogsindustrin och några större kommunala elbolag, samt Fortum hade alltså tillgång till el till självkostnadspris, medan en stor del av de övriga elkonsumenterna, både inom industri och i hushåll, betalade betydligt mera.
Eftersom TVO inte var redo att ta in nya ägare återstod för den industri som eventuellt ville ha egen kärnkraftsel att börja planera eget. Det skedde dessutom vid en tidpunkt när elpriset på den nordiska elbörsen Nordpool kalla vinterdagar nådde nya höjder och då det till och med talades om elbrist.
Det är klart att Fennovoima kunnat avbryta processen med att planera ett nytt kärnkraftverk när recessionen var ett faktum och omgivningen förändrades. Sådana diskussioner har säkerligen förts under resans gång. En del företag och kommuner har också hoppat av och valt att satsa på andra sätt att producera el eller valt att fortsätta att köpa av andra producenter.
En majoritet av Fennovoimas ägare valde ändå att fortsätta för att se hur det avtal man kan få med den planerade ryska kraftverksleverantören Rosatom ser ut.
Den inhemska majoriteten är ändå väldigt tunn, 50,28 procent. De skeptiker som ifrågasätter till exempel gruvbolaget Talvivaaras medverkan kan dessutom komma att få rätt, speciellt om gruvbolagets företagssanering misslyckas.
Skeptiker har också pekat på svårigheterna TVO haft med sin tredje reaktor i Olkiluoto. Varken ursprunglig budget eller ursprunglig tidsplan har på långt när hållit och TVO och kraftverksleverantören Areva har dessutom stämt varandra på mångmiljonbelopp för förseningarna i projektet.
Man kan alltid hoppas att Fennovoima kan ha någon nytta av TVO:s svårigheter. Redan nu talar man i alla fall om att anpassa ett eventuellt nytt kärnkraftverk till finländska krav och man kan också ta med de kostnader den anpassningen innebär i beräkningen.
Men det innebär inte att Fennovoima nu skulle ha sitt på det torra. Efter ett eventuellt avtal med Rosatom återstår kanske ytterligare en tillståndsbehandling i riksdagen och så det slutliga byggnadstillståndet. På det följer hela det enorma byggprojektet och även om allt går som på räls börjar elproduktionen först 2024.
Det innebär alltså 17 år från företagsstart till elproduktion. I bästa fall.
Lägg till det en livslängd på cirka 60 år, kanske mera, så närmar vi oss år 2100. Och här beaktar jag inte slutförvaret av högaktivt avfall som ska skötas för hundratals år.
Långsiktigheten kan tala både för och emot Fennovoima, beroende på vem som talar. Men faktum är att det är den syn på utvecklingen man har i dag som måste ligga som grund för besluten. Beslut som sedan binder i hundratals år.