Kalle Anka-politik
Varningsklockorna ringer för medelklassen, och då ser de populistiska partierna sin chans. Samtidigt vill etablerade partier göra alla till entreprenörer.
När jag intervjuade den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie i tisdags var hon intresserad av att höra mera om den finländska högerpopulismen. Hur kan vi ha ett rasistiskt parti då vi knappt har några invandrare? Det är en fråga som man som finländare ofta får höra.
Jag försökte förklara att Sannfinländarna inte bara kritiserar invandring, att deras budskap handlar lika mycket om EU-kritik och om något mer svårdefinierbart, en längtan till en enklare tid, till ett Finland där man kunde bada sin fredagsbastu i fred utan att man behövde ta ställning till stora globala bekymmer …
– Men det är ju på sätt och vis ganska rörande, sa Adichie, och jag svarade ja: visst är det rörande.
När livet känns trist vore det ju skönt att bara lägga sig ner på marken och drömma sig bort till en lyckligare plats. Det återspeglas också i namnen på många populistiska partier. Gyllene gryning. Georgisk dröm. Jobbik (som lär vara ungerska för ”bättre” eller ”ett bättre val”). Till och med ett namn som Fremskrittspartiet antyder en rörelse, ett löfte om någonting annat.
Själv har jag alltid haft svårt att ta sannfinländarna på allvar just på grund av partiets namn, som låter karikerat Kalle Anka-aktigt. Sannfinländarna. Perussuomalaiset. Det har klangen hos en lågpriskedja eller korvfabrikör.
Men tyvärr tycks grogrunden för Kalle Anka-politik vara sällsynt gynnsam just nu. Den senaste veckan har det publicerats åtminstone tre artiklar på svenska kultursidor om hur medelklassen kommer att få det allt svårare under kommande år. ”Medelklass” brukar i allmänhet vara ett skällsord på svenska kultursidor. Det är lika med urvattnad smak, bekvämlighet och global arrogans.
Anders Mildner skriver i vänstertidningen Dagens Arena att bilden av den bekväma medelklassen är felaktig: ”Bortom ytan finner man nämligen en samhällsgrupp som får det allt svårare att upprätthålla sin livsstil: den är belånad upp till tänderna, dras med höga studieskulder, har jobb utan större löneökningar, barn i allt sämre skolor och urusla pensionsutsikter.”
I storstäder är det här speciellt tydligt.
SvD-krönikören Andres Lokko skriver i sin nya bok om hur hans rika grannar i Notting Hill i London var tvungna att sälja sina prylar på gatan för att ha råd att bo kvar i sitt hemkvarter.
Bostadspriserna i London har gått i taket och så kallat vanligt folk har inte längre råd att bo kvar. Känner ni igen det? Jo, också i Helsingfors, som är en av Europas dyraste städer, är det svårt för en barnfamilj att ha råd med annat än boendekostnader. När man läser att staden planerar bygga tusentals nya bostäder blir man sällan särskilt lättad, eftersom de senaste årens bostadspolitik nästan uteslutande handlat om lyxboende.
”Snart kommer medelklassen att få magont”, skrev Lawen Mothandi med en rafflande rubrik i Dagens Nyheter i tisdags. Hennes ärende var partipolitiskt: varför gör vänstern ingenting? Många medelklassiga branscher krisar, som universitetsvärlden och medievärlden, och lönerna står och stampar på stället. Samtidigt har den svenska regeringen genomfört en privatisering av den offentliga sektorn som gjort att skola, hälsovård och äldreboende blivit en klassfråga. Vad hjälper det att ha lite extra pengar i fickan för konsumtion om man inte har råd att gå till tandläkaren?
”Vad som händer när högern och vänstern trängs på mitten är enligt statsvetare och experter på högerextremism att populistiska rörelser vinner mark”, skriver Mo- thandi.
Det här är en ofta upprepad poäng, men visst kan man undra varför den ideologiska retoriken försvunnit från alla andra partier än de rent populistiska. I Finland är det enkla svaret att vi har en brokig regering som sliter sig i håret för att få ihop statsbudgeten. Då blir de ideologiska signalerna grumliga, när både vänster- och högerministrar kräver ”fosterländskhet” och ”hårt arbete” i kristider.
Samtidigt anar man att våra finländska politiker inte är särskilt intresserade av vanligt folks tråkiga arbete. Jorma Ollila avslöjade i sin nya bok att han fått erbjudande att bli presidentkandidat åtminstone två gånger under sina år på Nokia. En gång av Sauli Niinistö, en gång av Matti Vanhanen. Det säger någonting om vart våra politikers blickar vänder sig när de letar efter förebilder: topparna i näringslivet.
Och ja, var och en av oss har ju faktiskt möjlighet att hitta på en framgångsrik app och bli miljardär.
Åtminstone i våra – och statsminister Jyrki Katainens – drömmar.