De finns väl, argumenten?
"Farhågorna kring TTIP-förhandlingarna förringas kontinuerligt. Man säger till exempel att hela världen förhandlar och att det nu aktuella avtalet bara är ett bland tusen i globalt omlopp. Må så vara. Men det här gäller våra samhällen och våra liv," skriver Torbjörn Kevin.
Det finns ett drag i debatten om TTIP, det handels- och investeringsavtal som EU förhandlar om med USA, som är besvärande ur många synvinklar.
Det illustrerades förra veckan i HBL när ambassadrådet på Utrikesministeriet Stefan Lindström rullade upp en helsida om avtalets härlighet.
Några dagar senare kontrade forskaren vid Åbo Akademi Christer K. Lindholm med att kalla texten vinklad på gränsen till vilseledande.
Bordtennis är underhållande, men inte när det gäller tung samhällsproblematik.
För den som följer med vår samhällsekonomiska debatt är det väntat att Lindholm vill smula sönder det som EU-eliten skapar i form av ekonomiska åtgärder.
Men Lindholm och andra tvivlare har trots allt rätt att få svar, och här ligger problemet: de lyser så totalt med pinsam frånvaro.
TTIP-avtalet är inte något svar på den ekonomiska kris EU gled in i 2007–2008 och som tenderar bli kronisk. Sänkta tariffer har en marginell betydelse. Utan egen EU-kraft kommer draghjälpen av TTIP – om den kunde mätas – sannolikt att vara försumbar.
Viktigare än de allmänekonomiska effekterna är att TTIP när det blir verklighet skjuter in sig på att så kallade handelshinder bland annat i form av varierande standarder kan bli föremål för juridiska processer (läs: globala storbolag mot enskild nation).
En standard är en ribba som produkter måste över när det gäller till exempel miljölagar och konsumentskydd.
USA och EU har varierande standarder. Motståndarna till TTIP ser avtalet som ett sätt för USA att sänka standarderna i Europa. (Vi tror gärna att vi på alla områden har den högsta standarden.)
Om, säger om, detta ens har ett litet uns av sanning måste förespråkarna vara exaktare i sin argumentering.
EU kan inte, får inte och ska inte tillåtas ”rädda” vår ekonomi till priset av sänkta krav på konsumentskydd (till exempel bruket av kemikalier).
Men hur nära är vi det läget? Vi vet inte det. Varför inte?
För att till exempel UM-tjänstemän tydligen inte har fått i uppdrag att problematisera processen.
Det är inte nog att ambassadrådet i Studio HBL i höstas hävdade att inga av EU:s standarder sänks.
Avtalet sägs däremot innebära att vi – med Lindströms ord – accepterar USA:s standarder.
Och vad betyder det? I de flesta fall förmodligen bara att det blir lättare för exportörer på de två marknaderna att komma in på varandras marknader. Vi slipper dubbla tester etc.
I praktiken alltså: en marknad med produkter som regleras av varierande standarder.
Ser ni vad jag tycker mig se? Standarder, krav kan betyda ökade produktionskostnader.
Om vi ska acceptera varandras standarder, betyder inte det att vi på vår ”gemensamma” marknad får grupper av liknande produkter som tillverkas mot varierande krav?
Vad jag kan förstå beskriver detta vad vi brukar kalla snedvriden konkurrens – åtminstone i det långa loppet.
Hur fria är våra nationella lagstiftare, eller EU, att hålla fast vid högre krav om USA-produkter som får lättare tillgång till vår marknad kan tillverkas mot lägre krav?
Jag har naturligtvis inte svaret på de här frågorna. Den finländska offentligheten kringgår den här debatten, den mörkar hela TTIP.
Jag tar mig rätten att peka finger mot alla de tjänstemän från UM och Finansministeriet som å tjänstens vägnar i HS och HBL kontinuerligt vägrar problematisera denna oro.
Formulerat på ett annat sätt: jag kan inte säga att jag är emot TTIP-avtalet eftersom jag inte har substansinsikt nog att träffa det avgörandet.
Kan vi acceptera ett upplägg som våra förespråkare på officiell nivå vägrar problematisera på en så här allvarlig punkt?
Naturligtvis inte.
Vi har som skattebetalare och européer rätt att kräva att vårt eget UM slutar agera mannekäng för något som ser ut som ett diffust upplägg – eller, alternativt: att man tar tvivlet på allvar och möter de tvivlande inläggen med god argumentering.
Något annat duger inte.
Glappet mellan de officiella sanningssägarna och de seriösa tvivlarna – här måste vi räkna bort dem som ryggmärgsmässigt är emot allt amerikanskt – är för stort.
De senaste årens propaganda i HS och HBL ser ut som en planerad handling från Utrikes- och Finansministeriernas sida.
Jag skrev först genomtänkt handling, men det är den inte.
Det genomtänkta i den nationella TTIP-processen skulle vara att erkänna tvivlet, lyfta de svåra frågorna på bordet och smula sönder motståndet med substansargument.
För de finns väl, argumenten?
Det är inte nog att man på EU-nivå prisar sig själva med att förhandlingsupplägget är öppet.
Naivismen i det påståendet är för övrigt svåröverträffat. Förhandlingar på den här nivån förs inte utifrån öppet redovisade ståndpunkter (låt vara att det kan tänkas finnas positioner vi, EU, under inga omständigheter frångår.)
Farhågorna kring TTIP-förhandlingarna förringas kontinuerligt. Man säger till exempel att hela världen förhandlar och att det nu aktuella avtalet bara är ett bland tusen i globalt omlopp.
Må så vara. Men det här gäller våra samhällen och våra liv.
Vi har rätt att tas på allvar i vårt tvivel. Det gör inte de verbala mannekänger som dominerar den ekonomiska catwalkens ja-jargong.
Och varför tiger politikerna? Kommissionärerna Cecilia Malmström och Jyrki Katainen skrev en kolumn i HS i februari. Den var en skymf mot läsarna. En reklambyrå hade klarat det bättre.
Kanske illustrerar politikertystnaden insikten att våra politiker inte kan stoppa TTIP.
Dock: vidlyftiga avtal med vittgående följder måste träffas under större respekt för dem de gäller, medborgarna.
Det måste synas i en större beredskap för en problematiserande argumentering som inte utgår från att den finländska väljaren är en lättledd dumbom.