Syna fackens kort
Det är något som inte stämmer i upplägget för hur vi räddar landets ekonomi.
Ingen kan i och för sig ha undgått den sifferexercis som visar att Finland släpar sig fram i dammet efter de övriga EU-länderna.
Statsministern, finansministern och hela regeringen förfogar därtill över den samlade expertisen på ekonomi. De har kapacitet att vända på varenda sten.
Men ut kom en räcka förslag som drabbar låglönegrupper. Den välmående medelklassen kan fortsätta planera nästa utlandsresa.
Smaka på dessa två möjligheter:
1. Finland stod stilla några timmar i fredags för att vi har en borgerlig regering och för att facken i regel är vänsterrörelser. En borgerlig regering ska motarbetas vad den än vill eller gör.
2. Finland drabbades av strejkerna för att vi har en borgerlig regering som lever upp till vulgäruppfattningen om borgerliga värderingar (var och en sin egen lyckas smed).
Vi kan inte frånse elementet i den första punkten. Det finns fackliga ledare som osäkrar sin revolver den dag en borgerlig regering träder till.
Det kan uttryckas försiktigare: Det ska mycket till för att fackliga ledare med SDP-förtecken bidrar till att borgerliga regeringar har framgång.
Så hur ska en borgerlig regering tänka, givet detta inbyggda motstånd?
Saml-ordföranden Alexander Stubb sa visst i valrörelsen att trepartssystemet – läs facken – måste avkrävas resultat för att det ska motivera sin existens som stat i staten.
Det låter principiellt rimligt. Tröga mekanismer som inte ger resultat är en barlast för samhällsekonomin.
Så långt allt väl.
Men hur avgör vi om en mekanism, ett system, är produktivt eller inte?
Statsminister Juha Sipilä var faktiskt mera politiker i valrörelsen än när han blev regeringsbildare.
Som potentiell statsminister ville han bidra med något nytt från det område han är dokumenterat – mätt i miljoner – skicklig i. En märkligt hänförd presskår gav honom råg i ryggen och inledde ett medialt trummande med språkliga bilder från det ingenjörsmässiga.
De två snabba rundor som i somras skulle ge oss samhällsfördraget var säkert ett seriöst försök från statsministerns sida.
En otippad Sipilä har ställts inför dubbla missioner, i denna ordning: att rädda Centern och landet.
Väl inne på det senare uppdraget insåg han inte att man i politiken sällan kan utforma framtiden utifrån en dröm att gårdagen inte finns.
Det gick så här: Trepartssystemet avskaffades aldrig innan det avskaffades. Chockeffekten hänger kvar länge.
Givet de finländska problemens art och djup var de snabba tidtabeller som Sipilä dikterade inte nödvändiga.
En statsminister må uppleva att han har 100 dagar på sig att leverera innan omgivningens tålamod börjar prövas. Men fixering vid snäva tidtabeller är ibland tecken på svag substansledning.
Vi har gällande kollektivavtal fram till hösten 2016. Det finns inga tidtabellsmässigt trängande behov att forcera fram beslut under några snabba sensommarveckor.
Minns utgångsläget:
Med en lätt bugning mot finansministern levererade statsministern tre räddande punkter:
Konkurrenskraften höjs med 5 procent via sänkta kostnader för arbetet (sänkta söndagsersättningar m.m.).
Fem procent läggs till – snarare dras av – i avtalsförhandlingarna hösten 2016.
Den tredje och hittills helt outvecklade punkten förutsätter att produktiviteten ökar med fem procent – allt medan Finland skär ned på forskning och utveckling.
Steg ett togs av regeringen och kom med sin snäva rättvisesyn att i praktiken äventyra den fem procent som ska till om ett år. Vet inte den högra handen vad den väns... högra handen gör?
I statsministerns drömvärld skulle facken ha svalt regeringens diktat, och om ett år snällt se nollinjen som högsta nivå. I rena glädjen skulle företagsvärlden göra ett femprocentigt produktivitetsskutt.
Som sagt: Det är något som inte stämmer här.
Lyckligtvis finns alternativen kvar. Statsministern har sagt att han lyssnar till goda förslag från fackens sida.
Regelrätta förhandlingar mellan facken och arbetsgivarna verkar inte vara realistiska. EK-lägret saknar motiv att byta position. Det blåser mindre bakom Sipiläs rygg.
Men se detta:
Löntagarorganisationerna levererade den 18 augusti ett papper med detaljerade tidtabeller. Man skjuter de facto in sig på allt vad Sipilä tangerade i sitt tevetal (vars politiska produktivitet inte imponerade). Punkt för punkt sätter man upp agenda och datum för leverans.
Genomgående i detta papper är att facken måste slå sina slutliga kort i bordet under nästa år.
Så låt dem göra det. Regeringen Sipilä har visat att man är beredd att fatta besluten själv. Skrämskottet har ekat kraftigt nog.
Som den prestigefria politiker Sipilä är kan han inte ha några problem med att hålla tillbaka sina hästar. Inte ens onsdagen, då regeringens paket ges till riksdagen, är en reell deadline.
Viktigare är att vi försöker nå det första femprocentsskuttet (konkurrenskraften) utan att man förstör förutsättningarna för det andra (lönerean).
Så syna fackens kort. Det äventyrar ingenting. Inte heller regeringens paket har snabba verkningar. Brådskan är en chimär.
Lyckas man med det första femprocentssteget i fackens regi är framgången dessutom de facto också regeringens.
Om de fackliga förslagen inte visar sig vara konkreta nog är skammen inte regeringens.
Någon har sagt att det nu är "filosofiskt" rätt tid att bryta fackens makt.
Men om det blir en tvångstanke vid fel tidpunkt?
Regeringen Sipilä har chans att gå till historien som en räddare när nöden är störst.
Det blir han om han höjer blicken och låter bli att svara mot vulgärbilden av en borgerlig regering.
Det och inget annat gör Sipilä till den förnyare han så gärna framstår som.