Inkapslade politiker
Det blir allt uppenbarare att vi måste prata mera i finländsk politik.
Det fanns inga förutsättningar för det så kallade samhällsfördraget i den form det lanserades. Vi har förvisso en djup ekonomisk kris som bottnar i att för få är intresserade av att investera i finländsk företagsamhet. Men växande delar av arbetslösheten är inte en följd av försvagad efterfrågan utan ett symtom på något mer allvarligt. Finland har drabbats av apati.
Det uteblivna samhällsfördraget var inte ett tecken på för låg krismedvetenhet eller ens en facklig igelkottsattityd. Misslyckandet ligger djupare än så.
Samhällsfördraget föll på dålig politik och det är en vara vi producerar mycket av. Det gör läget så mycket allvarligare.
Finland har blivit en andlig pygmé. Vi begår valrörelser med släckta lyktor och det är inte nytt i sig, men när våra ledande politiker blir ministrar kapslar de in sig i tron att det enda uppdraget går ut på är att fatta beslut. Man glömmer vägen till besluten.
Dag ett får vi ett regeringsprogram. Det fungerar som en gps man inte lyfter blicken ifrån. Finns en fråga inte i regeringsprogrammet är det en icke-fråga, hur stor den än växer sig i övriga Europa eller vad än händer – eller inte händer – på hemmaplan.
När flyktingsströmmen väller in i södra Europa väljer vår utrikesminister att hänvisa till regeringens linje (HBL 25.8.2015). Omgivningen ska förstå att allt är sagt. Den finländska utrikesministern har inte ett ansvar som är större än regeringsprogrammet. Det är en fascinerande attityd.
Men han är inte ensam. Två politiska veteraner deltog nyligen i Slaget efter tolv i Radio Vega och fick frågan om inte statsministern borde vara verbalt tydligare när det gäller det multikulturella och Finland.
Ex-riksdagsledamoten Kimmo Sasi (Saml) och ex-ledamoten Lasse Lehtinen (SDP) svarade nästan unisont att statsministern ska syssla med viktigare frågor, läs ekonomin. Eftersom jag är i samma ålder får jag säga det: Gubbigt värre. En gårdagsfläkt.
Attityden är fatal men symtomatisk. Som Europa ligger kommer det att visa sig att flyktingfrågan för all överskådlig tid påverkar förutsättningarna att "sköta ekonomin".
Inte för att "invandring kostar" utan för att oviljan hos våra politiska ledare att föra denna debatt formar – förgiftar – vårt politiska klimat. Det begränsar politikernas möjligheter att agera beslutsfattare. Fåordiga politiker är dåliga politiker. Fatalt nog straffar de därtill sina egna villkor.
Europa paralyseras inte bara av svag innovationsförmåga. Vi riskerar att – som presidenten antydde i veckan – att få nationellt isolerade beslut i oberoende av fråga. Vi har bara sett början på detta.
Den finländska varianten av denna politiska okultur bygger på idén om ett regeringsprogram som kommer till under några hetsiga dagar och nätter och som i fyra år därefter har rollen av exakt manual för det politiska beslutsfattandet.
Ju stummare våra politiker är desto mera talar regeringsprogrammet. Det är en monolog vi klarar oss utan.
Det svårförståeliga i detta är att politiker som abdikerar från det intellektuella ledarskapet förminskar sina egna förutsättningar.
Det går att sätta epitetet ex framför Sasi och Lehtinen, men en sittande statsminister, en utrikesminister och en finansminister som inte ser argumenterandet som politisk metod förminskar sin politiska plattform. Ser man verkligen inte detta?
Inkapslade politiker som inte varseblir att argumentationen är det viktigaste redskapet i politiken urgröper sin egen bas.
Den politiska rollen är total. Man fattar beslut när det behövs men man förbättrar politikens förutsättningar genom att ta fajt för sina idéer. Det här är ett utrymme som måste återerövras om vi vill – som slentrianuttrycket lyder – ge Finland det nödvändiga lyftet.
Invandrings- och flyktingfrågor är på agendan så långt vi kan se i den europeiska framtiden. De kommer att dominera scenen.
Men partiledarna i vår regering tycks fortfarande tro att det går att föra en diskussion om samhällsfördrag och andra ekonomiska frågor utan att man berör invandringen och moralisk-etiska frågor som hänger samman med den.
Våra bilder måste bli bredare, större. Ekonomisk framgång på företagsnivå eller nationell nivå är aldrig en isolerad företeelse. Det ligger alltid en kultur bakom. Samhällen där politiker, företagsledare, fackliga ledare, konstnärer, medborgare etc. bryts intellektuellt mot varandra är spännande miljöer som alstrar överraskande resultat. På många plan och utan tidtabeller. Samhällets sektorer korsbefruktar varandra och skapar en känsla av framgång i ordets vidaste mening.
Hur hamnade vi i vårt bakvatten? Samtidshistorien ligger för nära inpå för att vi ska kunna se tydligt. Men något har skett i politiken.
Å ena sidan verkar partierna efterlysa nya idéer. Å andra sidan ser det ut som om ledande politiker går på ett helt annat bränsle. Det förstärker på sikt den snedvridna rekryteringen till politiken.
Regeringen Katainen–Stubb (2011–2014) led av att man tvingades bygga in maximal brokighet och hela sex partier.
Regeringen Sipilä verkar ha tillkommit utan någon idé som kan formuleras så att den lockar intellektuella krafter utanför politiken. Politiken isolerar sig – och tillåter att andra gör det.
Finland är mera än vår regering. Vi är mera än megafonmässiga EK, näringslivscentralen som om möjligt är ännu mer antiintellektuell än politiken. Universitetsfolket vänder sig inåt. Vi agerar som om alla samhällets sektorer ska veta sina isolerade platser och mellan dessa positioner ska råda total tystnad.
Det skapar förtvining, inspirationslöshet och apati.
Politikerna får gärna gå i spetsen för något annat än detta.