Den overkliga verkligheten
Grekernas kamp för en framtid och Europeiska unionens dito – för det är vad det handlar om – är en verklighet som överträffar dikten.
Den manusförfattare finns inte som skulle kunna skapa en liknande handlingslinje som den läsande allmänheten skulle bedöma som trovärdig.
Det var lättare förr, för författare och politiker.
Det fanns en tid – inom ramen för mitt minne – då finländska ministrar skötte civila jobb vid sidan av det politiska förtroendeuppdraget.
De stängda gränsernas tid var en långsam tid. Finländska regeringar satt visserligen i genomsnitt ett år, men inte för att vi hade svåra tider politiskt eller ekonomiskt utan för att finländsk regeringspolitik var ett av de redskap Urho Kekkonen suveränt tilläts använda för att han – och Finland – skulle nå sina mål: fortsatt västintegration som ett resultat av ett stabilt förtroende hos Sovjetledarna.
När allt förändrades på 1980-talet berodde det inte på att Kekkonen steg av presidentskapet.
Förändringen var för samtiden draperad i en räcka detaljerade nyckelbeslut i vars slutända de ekonomiska gränserna öppnades och Finland blev en del av en internationell ekonomisk väv. Brukspatroner och andra nationellt och lokalt förankrade aktörer lämpades överbord. Skutan Finland seglade ut på öppet vatten.
Globalt har detta betytt att ekonomiska klyftor mellan kontinenter och länder har jämnats ut. Men klyftorna har inte försvunnit. De finns numera inom länderna.
När Europa och världen tog de här stegen på 1980-talet visste inte – det är min gissning som gränsar till övertygelse – beslutsfattare i de nationella parlamenten vad de gjorde.
De kunde inte överblicka följderna av de öppnade ekonomiska gränserna.
Finländska riksdagsledamöter kunde inte i mitten av 1980-talet i sina vildaste fantasier förstå att de öppnade gränserna 25–30 år senare skulle ge oss till exempel Greklandskrisen.
Science fiction-författare rör sig vad jag vet – den här luckan är stor i min allmänbildning – mera sällan på det samhällsekonomiska området.
Den finansiella explosion som följde på de öppnade gränserna har ritat om de demokratiska mallarna.
Då kan det bli lite omtumlande ibland. Och ofrivilligt komiskt. Som när riksdagsledamoten Tytti Tuppurainen (SDP) säger (HBL 12.7.2015) att stora utskottet i vår riksdag inte hade tillräcklig information när man gav de finländska förhandlarna vägkost inför de avgörande euromötena om Grekland.
Tuppurainen hävdade att regeringen mörkade om vad ett grekiskt utträde ur euron skulle betyda i praktiken.
Herr Sipilä med några euromöten på nacken skulle kantänka veta det ingen kunde veta, vilket är ett hisnande påstående eftersom det som sker inom euroområdet är så osannolikt att det nästan inte sker (synd att ordkonstnären och satirikern Tage Danielsson är död).
Demokrati är en vansklig genre.
Men finländarna ska veta att vi och Tyskland har en god EU-tradition som ger de nationella parlamenten en roll innan besluten fattas på EU:s toppmöten.
Tyskland har den på grund av sin historia – som återspeglas bland annat i att författningsdomstolen i Karlsruhe har getts en stark roll som uttolkare av de ultimata demokratiska kraven när Tyskland rör sig utanför hemmaplan.
Finland har den för att vi ansåg den parlamentariska förankringen vara viktig när vi tog integrationssteget fullt ut.
Kanske också vår historia styrde tanken. Soloåkaren Kekkonen är ingen favorit vi vill ha i repris.
Men det säger sig självt att en vattentät demokratisk förankring är omöjlig i ett eurosammanhang där spelbilden förändras från minut till minut.
(Jag skriver "förändras" och får av skrivprogrammets språkvård veta att man ska använda ändras när det handlar om en "aktiv och medveten åtgärd", medan förändras avser att något sker "av sig självt". En underbar lektion i just detta sammanhang. Jag stannar för förändras.)
Vårt EU-utskott – stora utskottet – har inte den fantasi som krävs för att täcka alla möjliga utfall av kaotiska euromöten. Tuppurainen urholkar sin trovärdighet, dessbättre inte stora utskottets position.
Det svåra med demokratibegreppet yppade sig också efter den grekiska folkomröstningen för två veckor sedan. Emotionellt överspända greker – och Syrizasympatisörer på annat håll – såg det grekiska nejet som ett uttryck för en fungerande demokrati.
Men också ett ja hade i lika hög grad uppfyllt demokratins krav.
I verkligheten – den verkliga – är själva folkomröstningen uttrycket för demokratin, inte om det blir ett ja eller nej.
De närmaste åren ger oss dessbättre fler chanser att hantera och förädla demokratibegreppet.
Följetongen Grekland tar inte slut eftersom EU – och väst i stort – inte tar risken att låta landet glida över i en rysk sfär. Det är oroligt nog med den utveckling som Turkiet innebär för säkerhetspolitiken i området.
Sarkozy, Merkel med flera är att gratulera. Den dagen kommer inte då Turkiet blir medlem i Europeiska unionen.
De tyska och franska toppolitikernas konsekventa bromsande var för övrigt det första elementet i en pågående försvagning av den unionella styrkan och tanken.
Den har senare – ja, snarare parallellt – följts av en självutplånande bugning mot det finansiella systemet och tyska och franska banker.
Den innebär i praktiken att den federala idén med en större överföring av nationell suveränitet till Bryssel aldrig får en politisk chans.
En dag kan emotionella greker lägga också det på sin meritlista:
Det var vi som omöjliggjorde den federalistiska utvecklingen.
Trots att Greklandkrisen om något illustrerar behovet av en övergripande finanspolitik.
När verkligheten blir overklig faller allsköns modeller av flaket.
Torbjörn Kevin
f.d. chefradaktör för Åbo Underrättelser