Bröderna Marx – i regi av EU
Att grekerna i dag röstar i blindo är bland annat ett nederlag för den europeiska tanken – som sedan 2008, och speciellt efter maj 2010, har tvingats löpa i paniska banor.
Armbrytningen mellan marknad och politik har förts på den förras villkor, därav paniken.
Den europeiska tanken – politiken – har ockuperats av ett diffust gäng: en teknokratiskt anonym kärna och ett synligt ledarskikt, personifierat av Angela Merkel, som har tvekat och mörkat. Man har undvikit argumentering som går utanför fraseologins stumma gränder.
Om detta är det europeiska ledarskapet är framtiden dyster.
För all del, euroområdet har ingen manual att slå upp i. Inget av detta har hänt tidigare. Det finns ingen erfarenhet att falla tillbaka på.
Men borde inte eurokärnan ha tillgång till de skarpaste hjärnorna?
Tja. Nationalekonomi är ingen exakt vetenskap och politik är ingen vetenskap alls. Ekonomi utan politik är samvetslös hantering.
Från dag ett har den grekiska krisen handlat om att övertyga finansmarknaden att Grekland är på rätt väg. Grekerna har genomgått ett stålbad vars like vi i modern tid inte har skådat i andra europeiska länder.
Mätt i sänkta löner och pensioner borde grekerna koras till euromästare i så kallad intern devalvering.
Det som har hänt efter de första grekiska åtstramningspaketen är att privata investerare och långivare har dragit sig tillbaka (till en del via förluster som i det långa loppet saknar betydelse).
Ansvaret för den grekiska skulden har tagits över av Europeiska centralbanken (ECB), ankaret i räddningsaktionen. Grekskuldens risker har socialiserats. Privata långivare har gjort rockader och ställt eurostaterna i de utsatta positionerna.
Utan ECB hade eurohuset fallit ihop. Men också det ska relativiseras. ECB existerar ju för att euroländerna överlät sin penningpolitiska suveränitet till euroområdet.
ECB räddar ett systemfel, och stöttar samtidigt upp ett felbyggt hus.
Hjärntrusten i euroområdet har knappast trott att den grekiska åtstramningen i sig resulterar i tillväxt. Man har i sin envishet fått det att se så ut.
Men Grekland är inte Irland, ett tidigare krisland som trots allt hade de flesta av kapitalismens parametrar på sin sida när man krisade för några år sedan.
Se det så här:
När Grekland dubbade sitt folk till knäande riddare borde eurotrusten ha ställt upp. Berömt grekerna, visat på själva riktningen, övertygat marknaden att fortsättningen sker i en politisk dialog mellan Grekland och EU. Ställt upp vid grekernas sida och sagt: Vi är på rätt väg.
Så skedde inte. I sin nakenhet avslöjar det en gigantisk svaghet i euroområdet och EU: bristen på politik kalibrerad för den överbyggnad som EU är.
Det är inte EU-politik att Tysklands Merkel hyllas som nationell ledare.
Frankrike leds av en politiker som kom till makten via lika omöjliga löften som grekiska Syriza. François Hollande är inte en europeisk ledare.
Det ger oss denna konstruktion:
Vi har en ekonomisk expertis som EU-kommissionen lyssnar till enligt en selektivitet vars logik är omöjlig att nysta upp. Att Internationella valutafonden IMF inte talar "politiska" är däremot ett välkänt faktum.
Det går inte att förstå att EU i över fem år – sedan maj 2010 – har agerat politisk autist när det gäller Grekland.
Euroområdet har inte förfogat över en politik som argumenterar sig fram längs intellektuella och innovativa vägar.
Läs rätt här. Med intellektuell avses politisk lyhördhet inför följderna av skygglappsteknokraternas ekonomiska diktat.
Så länge EU-kommissionen, ECB och Tyskland-Frankrike framhärdar i sin ekonomiska teknokratsyn fattas den politiska dimensionen och därmed det andra benet.
Euroområdet haltar, inte för att Grekland lider av muskelförtvining – vilket det gör – utan för att EU-kärnan aldrig har tvingat sitt andra ben att fylla en funktion.
Euron kan inte baseras på teknokratdiktat. Men något annat har inte stampats fram trots att EU:s politiska ledare har gett sig ut för att sätta ned foten ett antal gånger.
Man har velat få det att se ut som politiskt ledarskap.
Men att agera mekanisk megafon för EU-kommissionens selektiva expertis kommer inte ens i närheten av ledarskap.
Euroområdets dilemma har alltsedan början av Greklandskrisen varit att man inte förmår föra en dialog som kan kallas politisk.
Det grekiska valet i vintras och entrén av den helt osannolika duon Tsipras och Varoufakis är ett resultat av de senaste fem årens tondövhet i Bryssel och Berlin.
Tsipras och Varoufakis, politikens bröderna Marx, agerar som om de inte ens själva tror på sitt eventuella manuskript. (Groucho Marx var det visst som inte ville bli medlem i en klubb som accepterar honom som medlem.)
Och varför skulle de? De nådde makten tack vare euroområdets politiska analfabetism.
Häri ligger det tragiska. EU får de närmaste åren se fler Tsipras och Varoufakis få makten eller strategiska delar av den. Inte för att de har en sammanhängande berättelse utan för att den saknas där den bör finnas. Hos EU-etablissemanget.
Blir det ett ja i dag av det grekiska folket får man hoppas att euroetablissemanget har blick nog för spelet och läser ja:et rätt.
Optimisten i mig ser den insikten som en möjlighet till en (chans till) ny start för euroområdet och EU.
Men en annan "ist" gnager djupt inne i mig. Ingenting tyder på att EU förmår lyfta sig till den intellektuella nivå som själva EU-konstruktionen kräver för att den ska ha en framtid av framgång.