Sipiläs massiva miss
– Herr Rihtniemi, ni är en modig man, sade en blockerande president Urho Kekkonen när Samlingspartiets partiordförande Juha Rihtniemi trodde sig kunna bilda regering efter valsegern 1970. Också dagens Juha, färske statsministern Juha Sipilä, är en modig man.
Han tar det finländska samhällslivets starkaste tjur vid hornen. Under rubriken samhällsfördrag ska facken på knä. Det kan också rubriceras som övermod.
Och bär på denna osannolika tidtabell:
En fortsättning på sysselsättnings- och tillväxtavtalet från 2013 ska till senast den 15 juni. En avtalsrunda som berör löneutvecklingen för nästan 2 miljoner finländare. Bara det.
Per den 30 juli ger sedan regeringen en detaljerad skiss över hur samhällsfördraget ska se ut.
Facken har tid till den 21 augusti att nå enighet tillsammans med arbetsgivarna.
Samhällsfördraget har inte en chans – med denna utformning och tidtabell.
Det famösa strategipapper som skulle ge riktlinjer på cirka 10 sidor och som blev ett pratigt regeringsprogram ger förhandlingarna ett speciellt upplägg.
Hur man än läser programmet viner piskor speciellt över de som inte får lön medan arbetsgivarna och välmående anställda är nästan icke-existerande enheter.
Scenen är lätt att visualisera: Sipilä ryter till mot facken, arbetsgivarna kurar bakom statsministern rygg, Alexander Stubb ler i mjugg över att partiets agenda trots allt präglar "enpartiregeringen" Sipilä. Timo Soini har redan vänt de utsatta ryggen och förbereder sig för sin egotripp på europeiska scener.
Nyckelfrågan är vem som tar ansvar för en reformering av den finländska samhällsekonomin när "alla" ska göra det.
Regeringen är tydlig i sitt svar: Det största faktiska ansvaret ska bäras av dem som har minst från början.
Man tecknar pliktskyldigast ned lite godis: Man ska bland annat ta fram en "modell för aktiverande social trygghet med målet att samordna lön och social trygghet samt stödja uppsagda arbetstagare på ett bättre sätt".
Litet senare noterar man att ett försök med basinkomst ska genomföras.
Det är dessvärre svag valuta bland konservativa fack vars ledare aldrig har velat förstå filosofin bakom basinkomsten.
För visst är fackledarna gediget konservativa. De lyder hellre på-stället-marsch-kommandot än lyssnar till lockrop från nu- och framtiden. Det finns inbakat i fackens maktstruktur. Deras ledare kommer sällan åt att leda.
I dagsläget finner de dessvärre argument för en icke-handling: Finansministeriet noterar att Sipiläs åtstramningar drabbar hårdast pensionärer och åldringar, barnfamiljer, arbetslösa och personer som är beroende av utkomststöd.
Låter det som det givna talkoteamet när Finland ska länkas in på rätt spår?
Sipilä bryter här på fackets språk. Man ser till att de som har det bra ska fortfara att ha det.
Men där tar det gemensamma slut. Bakom regeringens ovillkorade nedskärningar i arbetslöshetsskyddet – de görs alltså oberoende av samhällsfördraget – ligger en människosyn av traditionell samlingspartistisk modell: den arbetslösa är i regel själv skyldig till att hon inte sysselsätts.
Enligt den människosynen har vi cirka 300 000 arbetsslöa – inte arbetslösa.
Finland är ett hårt samhälle i den meningen att vi dömer folk utifrån vad man jobbar med. Över oss vilar ingen naturlig, självgående stolthet.
Men arbetslöshet har vi primärt för att våra företag inte har framgång nog för full eller ens strukturell arbetslöshet.
Det finns många orsaker till det. Men facket har snävat in sitt ansvar. I valet mellan att trygga både formella lönelyft för dem som har jobb och oförändrat arbetslöshetsskydd väljer facket sedan många år tillbaka båda. Det syns i arbetslöshetsstatistiken.
Men nu är det primärt statsministern som har ansvaret för att ansvaret kommer åt att breddas.
Det är han som har bevisbördan i det talko han kallar rättvis fördelning av uppoffringar.
Tidtabellen och hittills avslöjade ingredienser leder tveklöst till en krasch. Den som har ens en elementär insikt i hur facken styrs inser att man med detta upplägg kammar noll.
Det ger en renässans för politisk tydlighet. Men den infinner sig några månader för sent. Dagens tydliga ideologiska skiljelinjer var som alla kunde se bortblåsta före valet.
Vad gäller samhällsfördraget borde Juha Sipilä ha läst Esko Ahos bok från 1996, Tulevaisuus on tehtävä (ung. Framtiden är en uppgift, Otava).
Det är den som bär på den famösa arbetsreform som Centern förlorade valet på 1999. Den har en del gemensamma drag med dagens regeringsprogram.
Men läser man Ahos text i dag möter man en tänkande människa med en argumenterande helhetssyn som går att sälja i, faktiskt, solidaritetens namn.
Aho såg dagens problem redan för drygt 20 år sedan.
Han stoppades av fackets falsett – buren av en journalistkår som i liten, om ens någon, utsträckning hade läst originaldokumentet.
Sipiläs dilemma är att hans originaldokument är naket och kan läsas bara på ett sätt. Sipilä & Co är inte trion som förmår generera den tillit som behövs för ett nationellt stortalko.
Vi är eniga om att vår ekonomi står inför gigantiska problem.
Därför måste maximalt många uppleva att deras egen uppoffring relaterar till den egna ekonomiska kapaciteten.
Sipilä & Co missar massivt på den punkten.