Samhällsfördrag – en nyhet 1968
Blivande statsministern Juha Sipilä (C) gick till val på den lämpligt otydliga devisen förnyelse, men det var knappast därför han stannade för en regering med bara tre partier. Närhistoriskt betyder för all del en fåpartibas ett mönsterskifte.
Men i övrigt? Graden av förnyelse brukar avta med avståndet till ett passerat val. Sipilä utgör sannolikt inget undantag. Politiken formar honom mera än han politiken.
Sipilä signalerade i ett tidigt skede att han drömmer om ett samhällsfördrag. Det låter bekant för den som var med när Centerledaren Esko Aho 1991 tog över efter en samlingspartist som statsminister (liksom Sipilä i dag).
Ahos samhällsfördrag sköts i sank av SDP-ledda, tunga fackförbund inom fackcentralen FFC.
Sipiläs samhällsfördrag var i praktiken en retorisk ingång till en borgerlig regering. Tanken hade aldrig en reell chans och det stod från början klart för alla som har ens en minimal insikt i hur treparts-Finland fungerar.
Nämligen: Ville Sipilä ha ett fördrag borde han ha anpassat innehållet – detaljnivån - till den nästan obefintliga tidsramen.
Han borde ha insett att i den stund man med en pressad tidtabell låter näringslivets EK precisionsbomba rådande arbetstider blir priset oöverstigligt högt för samtliga fackledare (också samlingspartisten Sture Fjäder, Akava.)
Ska man köpa sig till längre arbetstider med oförändrad lön måste man väga upp den fackliga eftergiften med andra tunga element.
Några sådana finns inte inom räckhåll under rådande ekonomiskt läge.
Man må slentrianmässigt ge korporativismen skulden för vår överprissatta arbetskraft, men man måste också se att de fackliga ledarna får sina mandat av ett fält där något paradigmskifte inte har skett. Facket är fortfarande primärt en intresseorganisation för sina medlemmar.
Vill man bredda uppdraget att gälla hela landets väl och ve går det lätt att hänvisa till att FFC med cirka 1 miljon medlemmar representerar en betydande del av landet.
Men av det följer inte att facket under rådande omständigheter kan definiera dagssitsen så att man breddar själva uppdraget men reducerar intressebiten, alltså säger till medlemmarna att landets läge förutsätter en talkofullmakt in blanco.
Arbetsmarknaden är primärt en köp- och säljorganisation för löner och rättigheter i arbetslivet.
Juha Sipilä är inte så blåögd eller oerfaren – tvärtom när det gäller det konkreta arbetslivet – att han inte ser detta.
Att han trots detta valde att forcera ett samhällsfördrag utan reella chanser att bli av ska ses som vad det var: ett spel för gallerierna.
Juha Sipilä har sannolikt i ett tidigt skede lutat mot en borgerlig regering. Samhällsfördragets roll var att stå för en kuliss, bilda idyllisk bakgrund för den krassa politik Sipilä har för avsikt att leverera längre fram.
Så mycket för den förnyelsen. Samhällsfördrag har vi dessutom haft i decennier.
Förra gången man förhandlade om löner döpte man det pretentiöst nog till stabilitets- och tillväxtavtal.
Sipilä bad nu facket ta sitt ansvar för att man den vägen ska kunna minska på "anpassningsbehovet" – läs nedskärningar. Det är inget nytt i detta.
Tvärtom: att köpa moderata löneavtal med finanspolitiska motprestationer var nytt när Liinamaa-avtalet slöts 1968.
Nästan 50 år senare måste man skapa något annat om man ska leva upp till rollen som förnyare.
Samhällsfördraget hade inte en chans eftersom det inte går att kräva att facket binder sig vid konkreta löften utan att vi har en regering eller ett regeringsprogram.
Tre partier som bas för regeringen är däremot nytt för finländska förhållanden.
Men också det bygger på ett klassiskt maktresonemang.
En regering med Centern, Sannfinländarna och SDP skulle ha krävt några små tilläggspartier eftersom Sipilä inte hade känt sig trygg i sällskapet.
Vid podiet i torsdags satt från vänster blivande utrikesministern (Stubb), blivande finansministern (Soini) och blivande statsministern (Sipilä).
Regeringens operativa duo blir Sipilä och Soini – men inte heller det representerar något nytt, snarare en återgång till en beprövad modell (jämför Aho-Viinanen och Lipponen-Niinistö).
På en punkt överraskade Sipilä och det var minutiöst planerat: Soini som uppenbart mest gynnad partiordförande från första stund är en del av Sipiläs metod att koncentrera makten.
När Alexander Stubb inför valet som intensivast bortförklarade sviktande opinionssiffror antydde han att regeringen Katainens program saknade samlingspartistiska bomärken.
Underförstått: i nästa regering ska Samlingspartiet få sätta djupare spår.
Men i Sipiläs stab återfinns bland andra partiets grå eminens Timo Laaninen – en taktiker med lång erfarenhet av påverkan i de innersta kabinetten.
När Sipilä och Soini i praktiken står inne i regeringsborgen och välkomnar Stubb – som in i det sista inte visste om det skulle bli han eller Rinne – är det en koreografi med ett budskap.
Det kan formuleras så här: Centern och Sannfinländarna har byggt upp det omtalade "förtroendet". In kommer en tredje part som ska veta sin plats. Samlingspartiet har kommit med på de andras nåder.
Vad än Sipilä hävdar ser det ut som om de viktigaste avgörandena fälldes av honom och Soini.
Skickligt av Sipilä. Soini har aldrig varit så uppbunden som nu.