Torbjörn Kevin: Den "kritiska" journalistiken
Politiska journalister förundrar sig över att Centerledaren Juha Sipilä lyckades ta sig genom valrörelsen utan att säga något. De tror att de därmed klandrar Sipilä. Men skulden ligger i lika hög grad hos medierna.
En politiker som surfar in i valrörelsen på höga opinionsvågor och har ett mål för ögonen, att vinna valet, följer sin egen logik. Att säga så lite som möjligt av kontroversiell natur.
Vårt public service-bolag Yle valde att komplettera den stora partiledardebatten tre dagar före valet med utfrågningar av varje partiledare.
Gemensamt för båda koncepten var att man slentrianmässigt klämde in för många ämnen.
I utfrågningen satt två journalister mitt emot partiledaren. De hade ett stramt kroppsspråk och en attackerande beredskap att snabbt avbryta partiledaren.
Är man "kritisk" journalist avbryter politikern en bit in på svarets andra mening.
Håller man en politiker stramt är man en god "kritisk" journalist. Alla vet ju att en politiker använder maximal verbalitet för att uttrycka en minimal åsikt.Det finns ett program i teve som inte känner denna regel. Det är Ykkösaamu på lördag morgon kl. 10. Det är lysande journalistik för att det är lyssnande journalistik.Vem kan lyssna, reagera på vad politikern säger, föra samtalet vidare, hålla uppe intresset, bära tankarna vidare? Stå i tittarens tjänst?
Den kunniga journalisten, den pålästa, den genuint nyfikna, den som är ute efter att låta politikern tala till punkt eftersom just det är det väsentliga för väljaren, att ta till sig vad en politiker säger när hon inte blir avbruten.
Den "kritiska" journalisten står emellan politikern och väljaren.
Den "kritiska" journalisten tror att väljaren är så politiskt illitterat att hon inte förstår när politikern trampar vatten, undviker att ta ställning eller inte behärskar substansen.
Alltså avbryter man politikern, som får ta ny sats och säga samma sak på nytt – med samma ord. Politikern vinner tid och får i bästa fall som bonus tittarens sympati.
Så tröskar vi på val efter val.
Tänk vilken effekt man uppnådde om politikern får tala tills väljaren antingen märker att politikern är ute på sju famnars vatten.
Eller, gud bevare, märker att politikern tar chansen, njuter och utvecklar ett politiskt budskap för omedelbar konsumtion av väljaren, vars främsta mål uppfylls i samma stund.
Tänk om programledaren till och med inspireras av politikern att ta tag i temat, föra det vidare och bjuda in till ytterligare öppnande vinklar?
Tänk om vi hade sådana programledare.
Det skulle minimera tevetittarens intellektuella bullerskada.
Det skulle maximera väljarens politiska nytta.
Det skulle gagna passionerade politiker som har berättelser, de visioner som den "kritiska" journalistiken kontinuerligt efterlyser – men sällan ser när de levereras.
Nej. Den "kritiska" journalistiken tror inte att den politikertypen finns.
Dito gäller för de producenter på MTV3 och Yle som planerar de avslutande partiledardebatterna under sista valveckan.
De som stuvar in maximala antalet ämnen i de 120 eller 150 minuter man har budgeterat för politisk kommunikation.
De som därigenom tvingar programledarna att säga "kort nu, för vi ska gå vidare" när debatten börjar bli intressant.
Vi vet inte på vilka berättelser vår blivande statsminister baserar sina politiska insatser och ansatser. Han fick inte tala till punkt. Också det avslöjar ju en politiker, när sätter hon punkt i vilken fråga? Vad blir osagt när hon inte kan skylla på att det finns för lite tid?
Dagens modell ger oss inte välinformerade väljare. Vi får däremot skyddade politiker vad gäller substansen och den intellektuella kapaciteten.
Partiledarna riskerar inte hamna i ett läge där deras budskap eventuellt tar slut innan den reserverade tiden gör det.
Den "kritiska" journalistiken sådan den idkas i Finland bidrar inte till att vi får politiska berättelser, informerade väljare och en intellektuell väg att väga politikerbudskap mot varandra.
Det finns alternativ.
Tänk om MTV3 och Yle i valet 2019 hade civilkurage nog att se varandra som kompletterande resurser som möjliggör att partiledarna ena kvällen får djupdyka i till exempel utrikes- och säkerhetspolitik, för att kvällen därpå öppna spjällen kring den ekonomiska politiken.
Vilket äventyr vore det inte om en kanal ägnade den avslutande debatten en eller två frågor?
I det upplägget framstår den partiledare som står och stampar på samma ställe kring ordet "tillväxt" som just så grund, perspektivlös och idéfattig som slagordsverkligheten är.
Så länge vi har vår mångpartikultur slipper vi förmodligen aldrig försiktigheten som politisk metod. Man undviker att i valrörelsen låsa sig vid budskap som man eventuellt tvingas äta upp efter valet.
Men kunde den "kritiska" journalistiken smaka på att en politiker som får mera tid än de inövade och förberedda fraserna kräver kan glida in i en fas av upprepningar som avslöjar ett smalt substanskunnande?
Nej. Det får vi inte uppleva. Den eventuella godbiten missar vi. Stunden då politikern kan tänkas bli intressant för väljaren, den förblir en aktivt förhindrad dröm.
Tacka den "kritiska" journalistiken för det.