Torbjörn Kevin: Är den finländska väljaren dum?
Är vi finländska väljare dummare än våra europeiska kolleger?
Statsvetaren Lauri Karvonen vid Åbo Akademi redovisar i en relativt färsk bok (se fotnot) för jämförande europeiska data som ställer den finländska väljaren i en, förefaller det vid en ytlig betraktelse, oförmånlig dager.
När den europeiska enkäten European Social Survey, EES, som görs i över trettio länder, ställde väljarna frågan "Hur ofta verkar politiken i dina ögon så svår att du egentligen inte förstår vad den handlar om?" svarade relativt sett fler finländare "ofta".
Är då vi finländska väljare dummare än våra europeiska kolleger?
Jag tror vi inser att dilemmat inte ligger här. Enkätsvaren säger kanske bara att den finländska väljaren är logisk.
Hon har tittat på den finländska koalitionskulturens långa historia.
Hon har dragit den riktiga slutsatsen att våra brokiga koalitioner – Lipponens regnbågsregering och Katainens sexpack och andra – står för ett politiskt upplägg som är svårt att läsa.
Ett tyvärr icke-fiktivt exempel:
Hur ska vi få syn på de politiska alternativen när sex till åtta partiordförande – från höger till vänster – unisont berömmer regeringen för enskilda beslut?
Ett färskare exempel:
Är det finländska hållbarhetsgapet 2, 4, 6 eller 8 miljarder euro?
Mitt i frågan spelar våra partiledare dessutom bort den genom att föra in ytterligare en dimension: Ska det hyfsas under en mandatperiod på 4 år eller ska vi tänja på det i 6 till 8 år?
Min egen favoritfråga är denna: Vilka är de "strukturella reformerna"?
Jag säger inte att de inte är nödvändiga. Jag ber om lite mera än frasen i sig.
Och hur ska en väljare förhålla sig till politiker som undviker de komplicerade frågorna genom att sticka huvudet i drömbusken och säga att svaret är tillväxt?
Exportdriven tillväxt, som är den här valrörelsens lilla innovation.
Väljare som finner politiken svår har läst spelet rätt.
När det här skrivs är det nio dagar till valet och valrörelsen är paralyserad av övergripande resonemang som manglas genom enorm medial duplicering.
De finländska väljarsvaren på EES-enkäten är med andra ord så nära "sanningen" man kan komma.
Hur blev det så här? Ett svar är att peka finger mot den konservativa väljarkår som decennium efter decennium upprätthåller ett mångpartisystem av vår kaliber.
Men utifrån devisen att väljaren alltid har rätt måste vi finna andra svar.
Låt oss gå via politikens kärnelement: makten. Var ligger den största makten i finländsk politik?
Svar: i regeringen. Alltså har alla rationella partier som mål att ingå i detta organ, i samhällsläran något för snävt kallat för det verkställande organet.
Regeringen är så mycket mer än det. Den fungerar som planeringskontor, ritbyrå, kalkylenhet – och framför allt, styrenhet.
Det är sällan det sista ordet avgör i politiken. Den som styr över det första har större chanser att behärska tågordningen och substansen.
Är vi överens om att regeringen är nyckelorganet? Bra. Då återstår att se hur det påverkar väljarbeteendet.
Är man bekväm med att rösta på Centern vet man med stor sannolikhet att en röst på partiet den 19 april är en röst på Juha Sipilä som statsminister.
Men de väljare som vill rösta på andra partier? Hur tryggar de en regeringsmedverkan för sitt parti?
Omsatt i dagsläget: det enda vi kan säga är att en röst på SDP, Saml, SFP och andra ökar chansen för partierna att få en plats i regeringen.
Våra partier har i drygt tio år agerat enligt en överenskommelse som gör ordföranden för det största partiet (mätt i antalet mandat) till regeringssonderare och i praktiken statsminister.
Men inget har blivit sagt om huruvida en andra plats i valet ger en plats i regeringen.
Sipilä & Co kan ställa sina samarbetsvillkor så att de i praktiken avgör vem som blir partner.
Det är en ur väljarsynvinkel otillfredsställande sits.
Och det är indirekt huvudorsaken till att finländska väljare finner vår politik svår.
Upplägget snävar nämligen in den korridor för tydliggörande ärlighet i substansfrågor vi förväntar oss av partierna.
Också partierna är rationella. Varför måla in sig i oppositionshörnet när man med några "nyanseringar" kan öka manöverutrymmet?
Finland är inte Sverige.
Ingen finländsk väljare kan känna den kittling som hennes svenska kollega får ut av att konkret sätta sin röst på ett (potentiellt regerings-) block.
Statsvetaren Åsa von Schoultz (tidigare känd som Bengtsson) antydde nyligen i radionyheterna att man borde pressa Sipilä & Co att i valrörelsen yppa hur man resonerar om regeringsbasen.
(I Helsingin Sanomat säger Sipilä att han "inte ägnat frågan en tanke". Det är naturligtvis inte sant – Centerbunkern har redan länge förberett den kommande regeringssitsen.)
Samtidigt i andra partikanslier: ingen tar risken att positionera sig i förväg på ett sätt som kan vändas emot dem i valbåset – och i regeringsförhandlingarna.
Substansen görs och upplevs av väljarna som svår för att man måste internalisera kommande kompromisser redan i valrörelsen.
Att rösta för en viss regeringsbas är omöjligt.
Vi kan inte heller drömma oss till svensk blockpolitik – vilket man gör i praktiken när man, som nyligen Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet, värmer upp idén om slutna listor i stället för vårt personval.
Något förenklat:
Svenska väljare tvingas rösta på slutna listor (låt vara att det numera finns ett element av personval).
Men – och det är helt avgörande – de belönas via möjligheten att konkret lägga en röst på ett regeringsblock.
Finländska väljare saknar den bonusen, men belönas via personvalet.
Ställer vi finländska väljare inför gällande otydlighet och slutna listor ökar vi apatin.
Och politiken upplevs fortfarande som lika svår.
Fotnot: Lauri Karvonen: Parties, governments and voters in Finland - politics under fundamental societal transformaton (ECPR Press 2014).