Presidenten och partiledarna
Väck en finländsk politiker mitt i natten och han/hon säger att vägen till ett finländskt Nato-medlemskap går via folkomröstning. President Sauli Niinistö var klarvaken när han i Morgonettan i teve upprepade synen. Det är kring detta vår Natodebatt har kretsat sedan upplösningen av Sovjetunionen.
Hur frågar man?
Säkerhetspolitik är ett politikområde med en egen terminologi - på ett makroplan där abstrakta postulat svävar omkring och förväntar sig bli bemötta med allvarliga nickar.
Typ: Det-och-det-skulle-märkbart-påverka-säkerheten-i-Östersjöområdet.
Att någonting påverkar är det centrala. Allmänheten - den som ska rösta - får i regel ingen hjälp i att leta fram hur-sambandet.
En finländsk folkomröstning om Nato är inte näraförestående. Men löftet är givet och ofrånkomligt.
Så här har regeringarna dryftat utrikes- och säkerhetspolitiken från Holkeri till Stubb.
Från Paasikivi-Kekkonen
till partnerskap
När Holkeri bildade sin blåröda regering hette östgrannen Sovjetunionen. Regeringsprogrammet innehöll det bekanta: Paasikivi-Kekkonen, Sovjetunionen, våra nordiska grannar, FN - och: neutralitetspolitiken.
Esko Aho (1991-1995) droppade hänvisningen till Paasikivi-Kekkonen. Den europeiska integrationen kom in som nytt element.
Med Lipponens första (1995-1999) breddades rubriken till utrikes- och säkerhetspolitik. Finland ville i sina närområden bidra till att konsolidera strävandena mot parlamentarisk demokrati och marknadsekonomi.
Denna tro delade vi med den övriga västvärld som fått se drömmen krossas.
Alliansfrihet och partnerskap
Lipponen II (1999-2003) nämner för första gången Nato och partnerskapet. När Anneli Jäätteenmäki träder till 2003 toppas utrikespolitiken av FN (det står Jäätteenmäki men man frestas läsa Halonen).
Jyrki Katainens regering (2011-14) skriver in att vi har möjlighet att ansöka om Nato-medlemskap, men det ska inte ske under pågående mandatperiod.
Ingen Nato-negation?
Men en förändring är kanske på väg. President Niinistö har avslöjat att han har låtit partiledarna förstå att han helst inte ser en Nato-negation i nästa regeringsprogram.
Presidenten skriver inte programmet, men han leder utrikespolitiken. Nato är presidentledd utrikespolitik utan EU-begränsningar.
När presidenten säger att det råder enighet bland partiledarna antyder han att Nato-formuleringen kan bli en portvakt i regeringsbildningen.
Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki håller med säkerhet tillbaka sina hästar om ett Nato-nej lyser med sin frånvaro.
Ukraina påverkar
Alltsedan italienska arkitekter började skissa på S:t Petersburg har vår säkerhetspolitiska position påverkats av det världspolitiska läget.
Vi har maximerat en västlig strävan utifrån vad de världspolitiska realiteterna tillåter.
Med Putin på väg mot världsrekord i våldsburen cynism ställs vi inför ett nytt läge. Enligt gammal tradition borde vi hålla tillbaka, vara försiktiga - för att så snabbt chans igen ges ta nödvändiga steg.
Utan Ukrainakrisen skulle sannolikt vänta-och-se-formuleringen ha kopierats in i nästa regeringsprogram.
Diskussion inte detsamma
som Natoiver
Statsminister Stubb får kritik för att han diskuterar Nato trots att regeringsprogrammet uttrycker ett statiskt nej (så tolkar nejlägret gärna formuleringen).
Men se vad presidenten själv gör. I Washington Post sa han i november att statsministern förvisso kan diskutera utan att det ska uppfattas som en vilja att bli medlem i Nato.
Men Niinistö säger mer än så: För cirka 20 år sedan hade det varit fullt möjligt för oss att bli Natoland. Läs: För att Ryssland vara nere på knä. Någon kan uppfatta det som att det hade varit önskvärt.
Samtidigt i slottet: Presidenten agerar för att Finland inte ska stå inför en av oss själva stängd dörr i ytterligare fyra år.
Det har varit intressant tyst kring detta.
Om folket säger nej?
Det betyder inte att vi står inför en folkomröstning under perioden 2015-2019.
Men om så skulle ske kan vi minnas Mauno Koivistos ord efter EU-omröstningen: Det säkerhetspolitiska argumentet var starkt men dolt.
Koivisto ville undvika ett läge där landets ledning med explicit koppling till säkerhetspolitiken skulle ha antytt att vi har ett säkerhetspolitiskt underskott - som ett nej skulle ha gjort kroniskt i omvärldens ögon.
Finländarna säger i dag nej i opinionsmätningar.
Samtidigt gäller att utrikes- och säkerhetspolitiken är ett område där folket följer ledaren.
När går ledaren?
Presidenten kan ha många motiv bakom de offentliggjorda diskussionerna med partiledarna. Ett är att de sänder Putin ett budskap. Men varken det eller Jean-Claude Junckers färska budskap har någon relevans för vad Putin gör.
Ett annat kan vara att Niinistö de facto har börjat bereda jordmånen för en anslutning. Det var naturligtvis ingen slump att han i nyårstalet skrev in denna mening: Det säger sig självt att det alltid är möjligt att ansöka om medlemskap, om vi så önskar.
Självklarheter behöver inte uttryckas Gör man det ligger själva budskapet just däri.
Iloniemis överreaktion
Junckers dröm om ett EU-försvar bär på samma dualism: En eventuell realitet ligger långt fram i tiden, det är själva budskapet som är budskapet.
En Niinistö som går via partiledarna har kontroll över utrikespolitiken.
Jaakko Iloniemis syn i HBL nyligen att Stubb & Co med sina Nato-inlägg har aktualiserat behovet att ge presidenten ensamrätt över utrikespolitiken är en överreaktion.
Det är redan nu presidentval som förändrar vår säkerhetspolitik om så sker.
Parlamentarikernas roll - inklusive statsministern - blir att bearbeta opinionen.
När vi säger att ledaren går är det presidenten vi avser - oberoende av "samverkan"-passusen i grundlagen.