"Parlamentariskt" lättsinne
Det finns en dimension i vårdreformen som är alarmerande: tron bland ledande politiker att "det parlamentariska" kan ställa sig över det rationella beslutsfattandet och dess nödvändiga arbetsfördelning mellan expertis/tjänstemän och beslutande politiker.
Det gällde också upptakten till vårdreformen. Den hette kommunreform och illustrerades med en famös karta i Suomen Kuvalehti där landets kommuner fanns inritade i en ny verklighet.
Politikerna skyndade sig att säga att kommunkartan enbart var ett utkast.
På senhösten 2014 publicerades en lista över hur landets kommuner ska betala för en vårdreform utom deras beslutsräckhåll.
Politikerna skyndade sig att säga att listan enbart var ett utkast.
Resten är pinsam politisk historia innan det ens hunnit bli nutid.
De åttas gäng
Åtta partiledare enades i mars i fjol i en - som man sade - historisk överenskommelse om att vården efter 2017 ska styras av 5 vårdområden.
Man kom senare till att produktionsansvaret ska ligga hos högst 19 produktionsområden. Vi råkar i dag ha ungefär lika många sjukvårdsdistrikt (20 stycken).
Det nya börjar smaka gammalt redan innan det existerar.
Utnämnda av sig själva till vårdens avantgarde utsåg partiledarna en så kallad parlamentarisk styrgrupp som snabbt höjde sig till partiledarnas konkurrenter i tom retorik.
Sådan är den faktiska vårdreformen: några lådor fyllda med svulstig retorik.
"Parlamentarisk" = kungsnyckel?
Men det blir inte "parlamentariskt" stort och rätt bara för att vi har en styrgrupp av politiker från alla partier.
Den som minns våra parlamentariska försvarskommittéer minns också att de opererade i intimt samarbete med tjänstemän och experter.
Styrgruppen för vården agerade i självvald splendid isolation. Man hörde experter, men man lyssnade inte. Partiledarna hade redan drömt en framtid.
Man var förblindad av den inbillade parlamentariska tryggheten. När alla är eniga måste det vara rätt.
Enigt övermod
Rader av experter på författningsfrågor har till leda påtalat att man har fel riktning.
Varför lyssnade man inte?
Svar: man led av parlamentariskt övermod.
(Ordet parlamentarisk borde här stå inom citationstecken eftersom det handlar om ett missbruk av ett stort ord, men det skulle se tjatigt ut - så tänk hela tiden citationstecken.)
Vilket lättsinne
Övermodet fortsätter. När grundlagen satte ned en spjärnande fot insåg ledande politiker med hjärnan att vägen var stängd.
Men man fick inte resten av kroppen med.
Omsorgsminister Susanna Huovinen har sedan grundlagsutskottets nej utmärkt sig för en envishet som är svårförklarlig,
Några nedslag:
Hennes första reaktion var att det är märkligt att grundlagen ska stå i vägen för rätten för varje medborgare att få likvärdig och effektiv vård.
Vi kan frånse det pinsamma i att de vårdlådor som partiledarna ritade upp i mars och som styrgruppen senare kompletterade med tilläggslådor i sig inte ger vård över huvud taget.
Villkorad grundlag!
Det är inte nog med att en minister i Finlands regering villkorar grundlagen - alltså underordnar den tänkta ädlare mål.
Det sker dessutom på lösa boliner. Ministerns uppdragsgivare - väljarna - kan med lätthet se att regeringen inte har substans att fylla lådorna med.
Synen på grundlagen är ett lågvattenmärke på principiell nivå - men där trivs som känt få finländska politiker.
Från tro till vetande
Men tillbaka till ansvariga ministern.
I Helsingin Sanomat dagen efter grundlagsutskottets beslut säger hon att hon har kommit till tro i vårdfrågan ("Minä olen sote-uskossa").
På annat ställe i samma tidning har tro övergått i vetande.
Minister Huovinen säger att "Vi vet att vi med den lösning som styrgruppen föreslog skulle kunna lösa social- och hälsovårdens problem".
Samma minister som en vecka tidigare hade stått för detta lättsinne (HBL 12.2.2015): blir det något kardinalmisstag får man reda upp det sen.
Jag tror, jag vet - jag korrigerar vid behov.
Nog med exempel. Susanna Huovinen är en engagerad politiker. Hon är minsann inte ensam i denna imaginära lådlek.
Simsalabim: ny modell!
Det skulle dessvärre komma mera.
Riksdagens social- och hälsovårdsutskott hällde sent på tisdag kväll de åtta partiledarnas stora vishet i vasken.
De 5 vårdområdena är borttrollade. Modellen byggs på 19 produktionsområden - en samkommunsmodell med en enda förvaltningsnivå.
Utskottet hade två mål. Att få lagförslaget till riksdagen före den 14 mars, och att ta fram ett lagförslag som finner nåd inför grundlagsutskottet.
Vården är inte i centrum - nu heller. Byråkratiska lådor skapar varken likvärdig eller effektiv vård.
Kom ned från höjderna
Ska vi "trygga likvärdiga, kundorienterade och högklassiga tjänster" (minister Huovinen på Kommunförbundets forum den 11 februari i år) - då måste vi lämna de parlamentariska höjderna och komma ned till vardagens ritbord.
Då måste vi diskutera vårdens innehåll och de varierande kulturer som präglar olika landsändar.
Våra politiker byter vårdmodeller med ett lättsinne som skrämmer.
Och tro inte att tanken bakom de 5 vårdområdena är glömd.
Den göms så att grundlagsutskottet formellt inte kan se den.
Resultatet blir en modell där staten går in och styr de 19 områdena.
Det sker med en hisnande brådska och nu per ofattbar mörkläggning av vad social- och hälsovårdsutskottet har tänkt.
Monumentalt misstag
Statsministern gav nyligen regeringarna Katainen/Stubb underbetyg.
Grundlagsutskottet hade redan gjort det - med emfas.
Så återställ den sanna parlamentariska metoden. Lyssna först på experter och fatta besluten efter det. Inte tvärtom.
Politiker bygger gärna monument över sig själva. Med dagens politiska övermod och hoppjerkande mellan modeller blir vårdreformen ett monumentalt misstag.