Är klickmonstren verkliga monster?
Ulrika Kärnborgs bok Klickokratin betecknas i svenska journalistkretsar som höstens obligatoriska läsning. Glädjande nog har Kärnborg själv sagt att hon riktar sig till en ännu bredare publik än så, till allmänheten:
– Till alla dem som vid morgonkaffet klagar över att papperstidningen blivit så tunn. Till alla dem som tycker att journalistiken är ”så tråkig”.
Kärnborg har intervjuat en mängd aktörer för att belysa den svängning inom mediebranschen som tagit strupgrepp på journalistiken. Vi befinner oss mitt uppe i en informationsrevolution som i ett historiskt perspektiv kan komma att liknas vid uppkomsten av boktryckarkonsten.
Kärnborgs utgångspunkt är att journalistiken är en oumbärlig del av demokratin. Om vi tror på ett samhälle som har plats för det intellektuella och om vi tror att den typ av arbete som författare, konstnärer och journalister ägnar sig åt har betydelse också för samhällsutvecklingen i stort – till och med industriellt – borde den breda allmänheten så småningom börja bekymra sig över orsakerna till att papperstidningarna blir tunnare, menar Kärnborg.
Det är lätt att hålla med henne. Och det är lovvärt att Kärnborg försöker förklara komplicerade orsakssamband på ett begripligt sätt.
Däremot är jag inte lika säker på att klickokratin är ett så stort hot mot den granskande journalistiken som många vill göra den till.
Men först: Vad menas med klickokrati? Språktidningen beskriver nyordet så här: ”När materialets klickvänlighet får avgöra vad som publiceras råder klickokrati. I klickokratin går roliga katter och lustiga hundar före traditionell granskande journalistik.”
Till det säger jag: Så kan det vara men är inte alltid. Om vi granskar de mest klickade artiklarna på HBL.fi det senaste året är merparten våra egna tunga artiklar, till exempel Jeanette Björkqvists långa intervju med Andrea Eckstein som överlevde tsunamin, Stefan Lundbergs porträtt av Allan Finholm under vinterkriget och Annika Rentolas intervju med Christian Wikander under rubriken ”Vi behöver tala om depression”. Vi vet också att till de mest lästa artiklarna hos oss hör våra kolumnister, exempelvis Peter Al Fakir, Kaj Korkea-aho och Monika Ålgars.
Det intressanta med klickokratin är alltså inte klickmonstren i sig utan det mänskliga beteende som föder dem. Vilka mekanismer är det som får oss att klicka på vissa rubriker? Vilka element är det som kittlar? Det är ju inte så enkelt att det är en grupp människor som vänslas med lättviktiga klickmonster och en annan som läser intellektuellt högstående texter. Det kan vara så, men behöver inte. Beroende på tidpunkt och situation har vi ibland lust med förströelser, ibland behov av att tanka djupsinnigheter.
Jag ser alltså ingen anledning till att vara kategoriskt rädd för klickmonster. De styrs av ett mänskligt beteende som vi hellre borde ägna oss att förstå än förfasa oss över. Det är bara så vi kommer över beröringsskräcken, det är bara så vi kan vi lära oss tämja dem – och förresten, är de monster?