Susanna Ilmoni: Sociala tankar

Lördagsmorgonen bjöd på ett kyligt uppvaknande, trots solskenet ute.

Sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen hade under nattens timmar lagt ord på sin kroniska mardröm och tryckt ut en nationalistiskt genomsyrad krigsförklaring mot mångkulturalism på Facebook. "Jag drömmer om en stark, modig nation som kommer att besegra den mardröm som kallas multikulturalism" skaldade Immonen på engelska, och om meningen var att travestera eller rida på Martin Luther Kings berömda I have a dream-tal lyckades Immonen få håret att resa sig på många.

Reaktionerna på sociala medier lät inte vänta på sig. Bestörta, arga, upprörda kommentarer flödade under hela veckoslutet. Mediehusen sörplade girigt i sig, nyhetstorka som det ju är i juli. "Varför citerar medierna bara Facebook-inlägg och tweetar, varför ringer ingen journalist upp Immonen, partikamrater, ansvariga ministrar och andra experter och gör ett gammaldags hederligt journalistjobb?" undrade någon. Och där någonstans ringades en intressant fråga in.

På sociala medier har alla och vem som helst rätt att uttrycka en åsikt och ta ställning – yttrandefriheten är garanterad ett forum som når massorna – men när det gäller att ställa makthavare till svars anses journalisterna fortfarande ha monopol. Tack för förtroendet.

Fast egentligen undrar man hur länge det tar innan nästa steg; att folk i stället för att skjuta kommentarer i blindo eller mata journalisten med frågor på sociala medier går direkt på målet och själva avkräver svar?

De tiderna är nämligen förbi då det finska folket tigande tar emot kommunikéer uppifrån, där avsändaren kan undandra sig skyldigheten att på begäran öppna upp ett resonemang och bemöta frågor om det. Immonen själv kallar veckoslutets uppståndelse för häxjakt, men att skriva en text som Immonens och inbilla sig att man ska få stå oemotsagd duger inte längre, lika lite som det duger för en makthavare att ignorerar i vilken kontext man ingår eller inte göra ens en rudimentär konsekvensbedömning av sina uttalanden och ageranden.

Tekniken har visserligen gjort det lätt för makthavare att publicera sig, men kan nu användas som ett svepskäl för att inte behöva idka tvåvägskommunikation. När Immonen väljer att inte vara anträffbar för medierna, utan i stället kommenterar med ett nytt inlägg på Facebook handlar det inte om ett snabbt sätt att kommunicera utan ett enkelt sätt att slippa svara på frågor och ta ansvar.

Olli Immonen är folkvald, han sitter i riksdagen som ska representera finländarna och hans parti Sannfinländarna är ett regeringsparti. Vad skulle hända om finländarna faktiskt skulle yrka på en dialog och helt enkelt ringa upp eller mejla Immonen, kräva att han förklarar vad han menar med en "nationalistisk revolution", vilka "krigare" (fighters) han avser och hur den "seger" han nämner i sin text ser ut?

Med lika stor rätt frågar sig många också varför Immonens "chefer" med utrikesministern och partiledaren Timo Soini och statsminister Juha Sipilä i spetsen inte markerar var gränsen går för rasism. Att finansminister Alexander Stubb tror att det hela klarar sig med en kort tweet med munter twist om att mångkulturalism är en rikedom och att Sampo Terho, ordförande för den sannfinländska riksdagsgruppen, reagerar med ett kort sms om att detta är Immonens "privata tankar" gör inte saken bättre.

Sociala medier gör det lättare än någonsin att sticka hål på bubblor av det här slaget och be om högre standard på ansvaret. Dags för alla att inse det.