Susanna Ilmoni: Värdefullast är vår tid
Vanlig vardagsmorgon, som den här, i rusningsbussen. Uppskattningsvis 70 procent av passagerarna sitter och stirrar ner i sin handflata. Det senaste om regeringsförhandlingarna? Nytt skalv i Nepal? Schabblande hockeydomare skickas hem? Handen ger svar.
Smarttelefonen är för många i dag den största porten till dagens nyheter, men en del mediehus nöjer sig inte med att få folk att titta ner på skärmen i handflatan, de siktar på handleden.
The New York Times introducerade för knappt ett par månader sedan så kallade en-meningsberättelser (one-sentence-stories), skräddarsydda och -skrivna för Apples smartklocka. På någon sekund får du via klockan en överblick över dagens viktigaste nyheter och intressanta rön inom till exempel vetenskap, teknik och kultur. Allt från dagens pastarecept till Greklands ekonomiska trångmål ryms på en mening och en liten skärm. Sedan kan man fortsätta läsa hela berättelsen på en lite större skärm, på mobilen, om man så önskar.
“Tid är pengar” skrev Benjamin Franklin redan på 1700-talet, ett citat som kanske i och med Apples nyhetsklocka får ytterligare en innebörd. (Franklin var förresten även publicist, förutom vetenskapsman och statsman.) Ticktack, hur många berättelser hinner du avverka under en minut?
Vår tids hårdaste valuta mäts i tid, så när priset på varje sekund går upp har det förstås konsekvenser för den som tävlar om andra människors uppmärksamhet, mot andra giriga tidstjuvar. Mer än någonsin måste medierna visa att de är värda ett intresse, värda folks tid.
Samtidigt är det trångt och mörkt på bottnen av internet, det finns många som producerar innehåll, helt gratis. Då är det mycket värt om det finns någon som sållar bort och pekar åt rätt håll så att vi slipper vada fram genom ändlösa träsk av slask och i stället hittar de där fickorna av syre, de som kan kallas kvalitet.
Den digitalisering som mediehusen – och världen – nu genomlever handlar om transformation på många plan: journalistisk, kulturell, strukturell, teknisk, ekonomisk. Den har effekter på allt från den enskilda journalistens självbild till globala beteendemönster. En veritabel samhällsrevolution som påverkar oss alla.
En-meningsberättelser och andra nya koncept är förstås inte bara en journalistisk lek utan också ett led i jakten på nya inkomster. För faktum är: ingen har tills vidare knäckt businessmodellen för framtidens medier. Paradoxalt nog gör de etablerade mediehusen mer ambitiös journalistik än någonsin, de har tillgång till fler publiceringskanaler, de når snabbt fler ögon- och öronpar än tidigare, och ändå har många svårt att få ekonomin att gå ihop.
Just nu opererar de flesta mediehus i blindo med tanke på digitala strategier utan att riktigt förstå hur folk omkring lever, konsumerar, var de finns, varför och hur man når dem.
“Berättelserna behöver hitta folk, inte tvärtom”, som Andrew Phelps på New York Times uttrycker utmaningen.
Samtidigt erbjuder digitaliseringen många chanser att kunna mäta och samla in data som gör det möjligt att bättre förstå och aktivt söka upp användarna.
När siffror leder till insikt och insikten till smart handling, då kan mediehusen bättre svara på vad som är nytt, innovativt, intressant, nyttigt, kunskapsgivande, kul och därmed värdefullt för dig och mig. För allra dyrast blir det att slösa bort sin tid på meningslöst skräp.