Fredrik Sonck: Ett försvarstal för Game of Thrones
Game of Thrones-karaktärerna är barn av just sin ruttna värld precis som vi är av vår, och inte av någon annan.
Hade Peter Jackson verkligen gjort film av Sagan om ringen om han fått chansen i dag?
Eller hade han gjort en tv-serie? På lördag har den femte säsongen av påkostade Game of Thrones premiär, och det är uppenbart RR Martins fantasyböcker hittat hem väldigt väl i tv-serieformatet.
Säsong fyra var HBO:s största publiksuccé någonsin.
Game of Thrones är däremot inte okontroversiell, och i kritiken finns två alldeles relevanta huvudstråk.
Det första handlar om tendensen att spela på tittarens hat- och hämndkänslor. Då någon av de mest infernaliska skurkarna går sitt blodiga öde tillmötes, är det liksom meningen att man ska sitta och gotta sig i tv-soffan.
Den andra huvudlinjen i kritiken handlar om kvinnobilden, exemplifierad av den rikliga förekomsten av nakna kvinnobröst, här ett slags försäljningsargument snarare än något som organiskt hör ihop med verket. Genom åren har ett par scener också väckt uppmärksamhet genom sitt sätt att handskas med tortyr och sexuellt våld. Också här verkar chockeffekten åtminstone delvis vara ett självändamål.
Trots plumpar i protokollet tror jag ändå att Game of Thrones förtjänar några ord till försvar. Att Westeros är en patriarkal värld där den starkes rätt råder är uppenbart men också en premiss som man måste godta. Seriens karaktärer är barn av just sin ruttna värld precis som vi är av vår, och inte av någon annan.
Frågan är närmast vad som händer inom de givna ramarna, och här går det faktiskt att se Game of Thrones som en paraduppvisning i mångfald och normbryteri.
För även om den kommersiella produktionen i någon mån kamouflerar den dimensionen, så kryllar Game of Thrones till exempel av kvinnor som inte bara är stereotypt ”starka” utan också självständiga agerande subjekt. Deras sociala och biologiska kön ger dem andra, och ofta sämre, kort att spela med, men oavsett om de ägnar sig åt palatsintriger eller försöker slå sig fram som härförare, riddare eller lönnmördare så tar de av egen kraft plats i berättelsen. Det är mer än man kan säga om mycket annat.
Bland huvudkaraktärerna hittar vi dessutom två personer med funktionshinder, en som blir invalidiserad och i ett par fall kan vi ana en tydlig transtematik. Och när det kommer till folk utanför Westeros (läs: utanför Europa) serveras vi visserligen en första bild av utbölingarna som barbariska, bara för att småningom tvingas ifrågasätta, och omvärdera, den. Precis på samma sätt spelar serien med sympatierna för enskilda karaktärer: just då man helhjärtat börjat avsky någon, visar den en mänsklig eller oegennyttig sida.
Att Game of Thrones skulle vara regelrätt normkritisk är att säga för mycket. Men i någon mån gör serien upp med åtminstone några av sagans normer. Dels utmanar den genrens vanliga dualism mellan ont och gott, dels vägrar den att följa de grundläggande mekanismer som gör sagor (och fantasyberättelser) förutsägbara. Att ödet är så godtyckligt, och att den enskildes betydelse för de stora händelseförloppen är så marginell, skapar en grundkänsla av osäkerhet och kaos, och av autenticitet. Kanske är Game of Thrones också en uppgörelse med myten om (den manliga) hjälten?