Det vinnande skägget
Det har sagt förr, och det finns skäl att säga det igen: Det ska vara det där lilla extra för att vinna Eurovision Song Contest. Precis Det, något speciellt och oväntat som känns nytt och inte bara väcker uppmärksamhet utan berör på ett djupare plan.
I år var det Österrike som träffade rätt. Skägg, klänning och en powerballad om att resa sig ur den smärta som varit och skimra av stolthet, visade sig vara den vinnande kombinationen. Ett bidrag som har en viktig symbolisk betydelse när det blåser snålare vindar i Europa, och som kan ge hopp och styrka till den som behöver det.
Det var kanske inte tävlingens bästa låt (det var snarare tvåan Nederländernas), men det var magiskt på scenen, tre mäktiga minuter med eldflammor som sköt ut likt vingar i bakgrunden kring den undersköna könssprängande gestalten Conchita Wurst, som med imponerande säkerhet satte låtens höga och kraftfulla toner.
Damen i skägg är inget skämt och cirkusspektakel, ifall nu någon förletts att tro det av det komiskt klingande artistnamnet Wurst (korv), utan en fullfjädrad, seriös artist suverän på att förmedla känsla.
Jublet i arenan i Köpenhamn höll också på att lyfta taket, och Europa kastade sig på telefonerna för att rösta. Poäng rasslade in från alla länder utom Vitryssland, Armenien, Polen och San Marino. Till och med Ryssland gav Österrike sin fempoängare (Conchita var trea hos de ryska tittarna, juryn gav däremot inga poäng alls).
Även Finland gav sin tolva till Österrike, som trots allt tydligt var populärast i de västliga delarna av Europa. Det var därifrån de tretton tolvpoängarna kom. Det var trevligt att Österrike vann också för att det inte varit något framstående Eurovisionsland. Det är nästan femtio år sedan det senast segrade.
Finland gjorde med sin elfteplacering sitt bästa resultat på många år. Med undantag för Lordi 2006 har det inte gått så här bra i ESC sedan Anneli Saaristo kom sjua med La Dolce Vita 1989. Det är en rätt imponerade bedrift av några gymnasiekillar från Seinäjoki.
Värden Danmarks Radio skötte sig bra och bjöd på tre fina tv-shower. Scenen var den mest avancerade vi sett hittills i en Eurovisionstävling, och särskilt ljusanvändningen var effektfull. I år återgick man, efter Petra Medes lyckade men krävande enpersonsshow i fjol, till det ofta använda konceptet med tre programledare. Man bjöd de utländska tittarna på någon de kände igen genom att välja skådespelaren Pilou Asbæk som en i trion. Han är bekant från den internationellt kända danska serien Borgen.
Men det som lyfte tv-underhållningen var framför allt alla roliga och fyndiga idéer som präglade mellanakterna. Kul var att de australiska tittarna uppmärksammades i ett eget nummer, roligast var programledarna i musikvideosketchen 12 Point Song, och att bjuda artisterna på överraskningar hemifrån i greenroom verkade på riktigt slå dem med häpnad. Softengine fick sina läxor levererade till greenroom samt en videohälsning från sin lärare och sina kamrater.