Åländskt fuskbygge
Det finns inte längre några homogena språkmiljöer, ens i Svenskfinland, skriver Andrea Svanbäck.
Åland har blivit med tv-serie. Tjockare än vatten heter dramat om tre rikssvenska syskon som återförenas på familjens pensionat för att fira sin finlandssvenska mammas födelsedag. Vi förutsätts tro att serien utspelar sig i ett åländskt skärgårdslandskap. I verkligheten är stora delar inspelade i Luleå. Den åländska närvaron känns diffus: i ett avsnitt syns till exempel en betalningsautomat i centrala Mariehamn trots att sådana inte finns i staden.
Lika grumligt är det med språket. Huvudrollerna spelas av svenskar medan finlandssvenskar som Jonna Järnefelt, Jessica Grabowsky, Tobias Zilliacus, Dick Idman, Saga Sarkola och Stina Ekblad ses i biroller. Behöver jag skriva att ingen av dem talar åländska?
Den totala frånvaron av lokal dialekt har ifrågasatts både i recensioner och på sociala medier. Var finns logiken, autenticiteten? Till och med på den rikssvenska tv-sajten Onyanserat tycker man att svenskarna kunde ha kryddat språket med lokal dialekt. De finlandssvenska inslagen anser sajten däremot vara ”för teatraliska”. Något som visar på språkets många tolkningsmöjligheter.
Seriens huvudproducenter är SVT och YLE. I deras intresse finns att göra ett drama som går hem i båda länderna. Uppenbarligen görs det inte genom att satsa på den lokala trovärdigheten. Å andra sidan: Att hänvisa till en ”autentiskt språkmiljö” är lika vanskligt som att peka ut vem som är en sann finländare. I verkligheten finns inte längre några homogena språkmiljöer, ens i Svenskfinland.