Mediepulsen: Vad är livet, livets mening?
"Hur märkligt svävande och osant vore det inte att föreställa sig tiden enbart genom nuet", säger Riko Eklundhs vackra röst. Jag känner mig rastlöst modfälld och överdoserar radio. Jag söker örats intimitet, känslosamhet som botar irritation.
Det där om tiden var ur den rumänskarmeniska författaren Varujan Vosganians roman Viskningarnas bok. Gungerd Wikholm har gjort programmet Genom öknen mot Deir es-Zor om folkmordet på armenierna 1915, där uppläsning ur Vosganians bok och intervjuavsnitt med författaren ingår. Vosganians prosa är poetisk och konkret, med dödsbilder från mesopotamiska öknen som gått i arv från mor- och farföräldrarnas generation, sensuella minnen från barndomens skyddade värld omgiven av fasan i Ceausescus Rumänien, historiska utredningar, förlåtelsens filosofi …
Programmet sändes i går – och lades därefter ut på Arenan, där man kan lyssna på det under en månad fram över.
Där hittar man också Månades dokumentär som sändes för en dryg vecka sedan. Den medelålders Tomas Jansson återvänder efter många år till Roskilde, där dammet yr på den pissluktande campingplatsen men allt är underbart, fortfarande. Alltid rocknroll beskrivs som en "historia om hur en ungdomskärlek förändras när man blir äldre." Lika mycket är dokumentären ett berörande försök att inringa något sublimt.
"Vad är livet, livets mening? Är det att känna att du lever, är det att värdesätta livet, känna livet, låta livet beröra?" undrar Jansson. Jag lyssnar förstrött men blir allt mera intresserad och plötsligt vet jag, som aldrig varit i Roskilde och som inte har någon relation till den musik han talar om ("postpunkens sound som gav de första kickarna"), exakt vad han avser. Den ungdomliga sekulära epifanin, känslan av att ha hittat hem, upplevelsen av något utanför en som "kunde beskriva mina känslor bättre än jag själv". Det är känsliga saker som Jansson lite klumpigt men modigt tassar kring och det blir patetiskt på exakt rätt sätt, rakt i hjärtat.
Jag skulle väldigt gärna ha hört mera av hans samtal med brodern Henrik Jansson – två medelålders herrar med oefterhärmlig släpig Jansson-röst som kunde ha fått minnas mycket mera av en gemensam uppväxt. Det fina med att bli medelålders är ju att man i lyckliga fall lär sig att beskriva sina känslor själv, rentav bättre är U2 eller Lolita Pop. Dokumentären finns kvar på Arenan i tre veckor ännu.
I Yles arkiv hittar man numera – äntligen! – också ett Radioteaterarkiv med ett urval hörspel från forna dagar. Svenska Yle har nått en överenskommelse med Moomin Characters så att man under Tove Janssons jubileumsår 2014 kan höra henne själv läsa flera av sina böcker. I Radioteaterarkivet hittas dessutom radiopjäser och hörspel som är tillräckligt gamla för att vara delvis fria från upphovsrätt samt pjäser som köps fria. En sådan friköpt pjäs är Susanne Ringells Och om bettlare och vägman, i regi av Solveig Matsson, från 2003. Den är så fin så det är ingen vits att klämma in något om den här, så jag får återkomma.