Philip Teir: Stolar
Är problemet att vissa sitter på flera stolar, eller att antalet stolar håller på att minska i Svenskfinland? undrar Philip Teir.
Under bokmässan i Helsingfors ordnades ett seminarium om finlandssvenska kulturarbetare och vår "insyltning", det vill säga problemet att man inom ett litet kulturfält ibland sitter på flera stolar.
Moderatorn Trygve Söderling inledde med att nämna ett exempel där en finlandssvensk författare recenserat en annan, ett fall som väckt diskussion på hans egen Facebooksida. Söderling var diskret nog att inte nämna att författaren var jag och att boken jag recenserat var Anders Larssons senaste novellsamling Hjärtat är en indian.
Under seminariet kom jag att tänka på akademiledamoten Ulf Linde, som gick bort i början av oktober. Han var under femtiotalet Dagens Nyheters mest profilerade och aktade konstkritiker, en stor vän av modernismen och senare ett slags ärkefiende till många unga postmodernister (han kallade bland annat postmodernismen för ”ett infantilt geggande i utsöndringar”).
SVT sände häromveckan en dokumentär om Ulf Linde. Där pratar han lyriskt och animerat om favoritmålare som Axel Nilsson, och i ett fint avsnitt förklarar han med pedagogisk briljans varför en målning av just Nilsson från 1920 är bättre än många av Matisses verk.
Ulf Linde visste något om det här med att sitta på många stolar. Han var generationskamrat med flera av modernismens högdjur, recenserade gärna deras utställningar eller skrev biografier om dem. Han jobbade inte bara som kritiker utan även som konstkurator, professor på en konsthögskola, författare – och akademiledamot på stol nummer elva.
Den som har läst Olof Lagercrantz dagböcker vet att vänskapsband mellan kritiker och konstnärer inte var särskilt ovanliga på femtiotalet. Det hände att journalister åt middag med de konstnärer de recenserat samma morgon.
Också våra modernister hade liknande lojalitetsband, vilket påpekades under bokmässans seminarium. En orsak är att positionerna var betydligt mer låsta på trettiotalet. För att föra fram sin egen konstsyn fick man helt enkelt lov att skriva upp sina vänner, då ingen annan gjorde det.
I dag är de estetiska motsättningarna kanske färre, men det finns fortfarande debattämnen. Jag tänker på höstens diskussion (också den mest på Facebook) om poesins roll i Tuva Korsströms nya finlandssvenska litteraturhistoria. Den tråden togs inte alls upp på bokmässans seminarium, som i stället slutade i någon form av mild konsensus, kanske till moderatorns besvikelse.
Personligen tänker jag att det stora hotet just nu inte är att vissa sitter på flera stolar utan att antalet stolar håller på att minska över huvud taget. Inte bara på tidningarna utan också på universiteten. Där tror jag att alla berörda är överens: det är inte bra för debatten.
(Rättelse: i tidningsversionen av texten nämndes frånvaron av barnlitteratur i Korsströms bok Från Lexå till Glitterscenen. I själva verket innehåller boken omfattande kapitel om finlandssvensk barnlitteratur.)