Klimat är pengar
Oleg Deripaska är oligark och en av Rysslands rikaste män. Som chef för landets största aluminiumindustri Rusal kom han med ett ovanligt budskap inför klimatmötet i Paris. ”Enda sättet att lösa klimatproblemet är att införa en global skatt på koldioxidutsläpp. Om skatten är global förvränger den inte konkurrensen”, sade han i Financial Times. Att just
Deripaska efterlyste en internationell skatt var intressant, för inflytelserika ryssar brukar inte profilera sig i klimatfrågan.
Klimatmedvetenheten har spritt sig inom det internationella näringslivet. Mest dramatisk har förändringen varit inom en del av oljebranschen. I oktober lovade Shell, BP, Total och flera andra oljebolag göra mer för att tackla klimatproblemet. Till och med motsträviga Exxon Mobil håller på att omvärdera sin inställning till klimatförändringen, det här mitt under en rättsprocess i USA. Allmänna åklagaren i New York undersöker om bolaget utåt har förringat klimatproblemen i decennier, samtidigt som man internt har insett att klimatförändringen är en realitet som medför ekonomiska risker.
Före Parismötet undertecknade 59 internationella bolag, bland dem Airbus och L’Oréal, ett dokument som efterlyste ett högre pris på användningen av fossila bränslen, ett pris som skulle omfatta alla, överallt.
Oleg Deripaska var alltså inte före sin tid; han visade bara att också Ryssland småningom börjar vara på kartan.
Men Parismötet behandlade inte frågan om en global skatt på fossila bränslen. Det temat var alldeles för känsligt för att ens finnas på agendan. Den amerikanska kongressen skulle inte godkänna en kolskatt. Kineserna vägrar att befatta sig med kolskatter, för Kina bygger fortfarande nya kolkraftverk och bryter allt mer kol. Talrika utvecklingsländer motsätter sig en skatt på fossila bränslen, för de vill subventionera användningen av kol och bensin för att hålla befolkningen lugn. Och i Tyskland leder varje försök att införa klimatavgifter som skulle drabba kolet till protester från fack, energibolag och lokala politiker. Runtom i världen har de fossila bränslena fortfarande starka lobbare.
Vi använder fossila bränslen för att de är billiga och relativt enkla att använda. Därför gäller det nu efter Parismötet att utveckla mekanismer som förändrar läget. Finland hör redan via EU till utsläppshandeln och vi har skatter på fossila bränslen i trafik och uppvärmning. Men både här och utomlands återstår mycket att göra.
Ju dyrare de fossila bränslena är, desto mer lockande blir elektriska bilar och alternativa energikällor. Ju dyrare energin blir överlag, desto starkare är drivkraften att satsa på energisnåla maskiner, ledbelysning och nya lösningar inom bioenergi.
Kloka politiska beslut i kombination med marknadskrafterna – prismekanismen – leder till innovationer. Däremot bromsas den globala uppvärmningen inte med hjälp av luddiga politiska löften. Det behövs tydliga kvantifierbara mål och begränsningar som på ett eller annat sätt kan omvandlas till pengar – inkomster för någon, utgifter för en annan. Först då börjar marknadskrafterna arbeta i rätt riktning. Och, som alla vet, är pengar en stark drivkraft.
Det finns stora pengar att hämta i klimatsmarta lösningar och det råder ingen brist på visioner. I november publicerade finländska Sitra i samarbete med det internationella konsultbolaget Frost & Sullivan en utredning av städernas behov av nya klimatvänliga lösningar inom trafik, uppvärmning, vattenförsörjning och avfallshantering. Världens städer erbjuder en marknad för miljövänlig teknik, cleantech, på 1 500 miljarder euro per år räknat från 2020.
Summans storlek beror på vad man innefattar i cleantech och hur snabbt enskilda länder genomför de reformer som klimatavtalet banar väg för. Men klart är att här finns en stor marknad som bidrar till den ekonomiska tillväxten i länder som är beredda att haka på.
Finland ligger rätt bra till. Finlands Näringsliv EK presenterade i somras en undersökning som visade att över 3 000 företag i vårt land erbjuder produkter och tjänster som kan bromsa uppvärmningen.
Vi finländare kan alltså bidra till klimatomställningen på ett sätt som gynnar både oss och världen.
Parisavtalet har många brister. Det förpliktigar inte någon till åtgärder som leder till mätbara resultat. Det är inte särskilt konkret. Men trots sina brister är Parisavtalet det första som omfattar både fattiga och rika länder. Det förutsätter dessutom en regelbunden uppföljning som visar att klimatpolitiken inte försvinner från den internationella agendan. Och det i sin tur är en signal i många riktningar. Signalen visar företagen att det på sikt lönar sig att utveckla energisnåla och klimatsmarta lösningar. Och den visar kapitalmarknadens aktörer – pensionsbolag, fonder och privata placerare – att det lönar sig att investera i bolag som är framgångsrika på området.
Men det är skäl att se upp när summorna börjar låta astronomiska och löftena alltför lockande. Som när professor Mark Jacobson vid Stanforduniversitetet i fjol presenterade en noggrann kalkyl för hur USA kunde överge de fossila bränslena helt och hållet och gå in för enbart förnybar energi till en kostnad av 15 000 miljarder dollar. Ett sådant belopp skulle sluka en stor del av samhällets resurser under många år.
Extrema förslag och kalkyler förfelar sitt syfte. Ett fungerande samhälle har många olika ambitioner som samtidigt tävlar om resurserna. Klimatomställningen, hur viktig den än är, kan inte vara den enda. Vi vill satsa på hälsa, säkerhet och välstånd. Internationella möten kommer också i framtiden att ordnas om hur fattigdomen ska avskaffas, arméer samverka och malarian utrotas. Det gäller att fördela resurser och att prioritera.
Men klimatomställningen är utan vidare en ödesfråga för mänskligheten. Samtidigt är den en viktig källa till investeringar, tillväxt och arbetstillfällen – förutsatt att målsättningarna blir mycket konkretare än de är i dag.