Flexibilitet på italienska
Öka flexibiliteteten" är slagordet när regeringar runtom i Europa försöker ge fart åt tillväxten och förnya strukturer som bromsar den ekonomiska återhämtningen. Men motståndet mot förändring är stort i Sydeuropa. I det svårt skuldsatta Italien försöker premiärminister Matteo Renzi sig på reformer som ingen hittills kunnat genomföra.
När jag står utanför Undervisningsministeriet i Rom och betraktar de marscherande demonstranterna, är det inte orsaken till protesten som förvånar mig. Italiens regeringar har skurit ner satsningarna på utbildning och jag förstår att ungdomarna kräver en bättre skola. Det som förvånar mig är att poliserna som håller ett öga på demonstranterna är så många. Och att de representerar så många olika polisstyrkor; alla med egna uniformer och egna utryckningsfordon. Det som förundrar mig allra mest är att Guardia di Finanza är på plats med hela fem bilar. Varför ska finanspolisen vakta ungdomar i stället för att jaga ekonomiska brottslingar?
Under min månad i Italien stöter jag ofta på finanspolisen. Tillsammans med Carabinieri och Polizia håller den ordning på gator och torg. Italien har fem olika polisstyrkor och överlappningen är stor. Men varje gång någon föreslår en sammanslagning för att spara kostnader, så tystas kättaren snabbt ner. Ingen politiker vid sunda vätskor vågar ta itu med en så riskfylld operation. Polisstyrkorna har alla sina egna underrättelsetjänster med koll på vilken politiker som fifflat med skatterna och vem som håller sig med en älskare eller älskarinna. Ett försök att rationalisera polisväsendet kunde lätt bli politiskt självmord.
Polisen är bara ett exempel på svårigheten att effektivera Italien. Den offentliga skulden är högst i euroområdet näst efter Grekland, korruptionen florerar, politiska utnämningar är legio och byråkratin är omfattande. Något borde alltså göras och många regeringar har försökt. De flesta har misslyckats. Men intressant nog ser Matteo Renzis vänster-center-högerregering nu ut att lyckas på ett område. Men det gäller inte polisväsendet.
I ett land där makten sitter hos seniorerna är Matteo Renzi ett lysande undantag. Som 39-åring blev han den yngsta premiärministern i det förenade Italiens 150-åriga historia. Kort efter att han fick makten i fjol började han bereda en arbetsmarknadsreform under högljudda protester från facket. Tanken var att minska klyftan mellan de fast anställda och snuttjobbarna, ofta ungdomar utan möjligheter till en fast anställning. Reformen skulle luckra upp anställningsskyddet men å andra sidan tvinga företagen att ge fast anställning åt snuttjobbare som arbetat länge med korta kontrakt.
Att reformer behövs på en av Europas mest rigida arbetsmarknader har stått klart länge. Ungdomsarbetslösheten på 44 procent hör till de högsta i Europa. Hälften av de unga som har ett jobb har endast korta kontrakt. Sysselsättningsgraden hör till de lägsta i Europa, bland annat för att bara hälften av kvinnorna i arbetsför ålder arbetar.
Men att tumma på reglerna på arbetsmarknaden har alltid varit känsligt i Italien. Regeringen försökte år 1999 då professor Massimo D' Antona fick i uppdrag att dra upp riktlinjer för en reform av anställningsskyddet. D' Antona mördades på väg till jobbet av Röda Brigaderna.
Några år senare gjorde Silvio Berlusconis regering ett nytt försök. Berlusconi bad en annan akademiker, Marco Biagi, planera en arbetsmarknadsreform. Också Biagi sköts ihjäl på öppen gata av vänsterextremister.
Matteo Renzi möttes av ett mindre våldsamt motstånd, men dock inte mindre kompakt. En miljon italienare samlades i oktober i fjol till en massiv protest mot reformförslaget. I november följde demonstrationståg och i december generalstrejk. Men Renzi gav sig inte, och i år har reformen avancerat genom det politiska systemet så att den slutligt klubbades av nu i september.
Italien har alltså fått sin arbetsmarknadsreform som ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden. Än är det för tidigt att säga om detta leder till de många nya jobb som regeringen utlovat.
När jag träffar Giovanni Vetritto vid tankesmedjan Fondazione Critica Liberale säger han att Italien absolut behöver strukturella reformer. "Men", säger han, "det finns alltför många rigiditeter. Italien är fullt av monopol, oligopol och begränsningar. Om endast arbetsmarknaden blir flexibel kan följden tvärtom bli färre jobb och lägre konsumtion. Det behövs mer flexibilitet också inom transportsektorn och hela affärsvärlden."
Italiens problem är en komplicerad lagstiftning och en omfattande byråkrati. De fem olika polisstyrkorna är ett exempel. Världsbankens flexibilitetsindex, Ease of doing business-index placerar Italien på 43 plats i världen, bara snäppet mindre byråkratiskt än Ryssland och långt under Spanien. Inte att undra på att Italien återhämtat sig långsamt efter finanskrisen.
Under Silvio Berlusconis långa tid vid makten gjordes försök att minska byråkratin. Roberto Calderoli är antagligen en av Italiens mest udda reformatorer. Populisten som ofta fällde smått rasistiska uttalanden blev minister i en av Berlusconis regeringar. Hans unika titel var Ministro per la Semplificazione, Minister för Förenkling. Han skulle undersöka vilka lagar som var onödiga och enbart begränsade medborgarnas liv och företagens verksamhet. Han påstår själv att han tog initiativet till att avskaffa 375 000 lagar, förordningar och reglementen. Men alltjämt har Italien dubbelt fler lagar och förordningar än exempelvis Tyskland.
Matteo Renzis regering fortsätter med sitt reformarbete som ska förnya det politiska systemet och strukturerna. Det är nödvändigt, för tillväxten är lika svag – eller obefintlig – som i Finland, men hindren för tillväxt är många fler.
Ändå har Italien en enorm potential i småindustrin. De tiotusentals familjeföretagen i Norditalien tillverkar kläder, möbler, skor och maskiner som andra europeiska länder för länge sedan överlåtit till fabriker i Asien. Det finns en otrolig envishet hos de italienska småföretagarna som vägrar ge upp och som inte säljer företaget till större koncerner som ger lockande anbud.
Om Matteo Renzis reformarbete lyckas förbättra småföretagens förutsättningar kan Italiens ekonomi blomstra på nytt. Men det förutsätter dessutom att tillväxten och efterfrågan ökar i hela Europa.