Sanningen bortom kostnadsjakten
Visst har Finland problem med konkurrenskraften, men regeringen gör nationen en björntjänst genom att reducera problemen till en löne- och kostnadsfråga. Diskussionen om de nödvändiga åtgärderna var mångsidigare och fördomsfriare innan Juha Sipiläs regering tillträdde. Därefter tystnade också oliktänkarna i näringslivet.
Finländska direktörer är alltför trygghetsfixerade. Man jagar kostnader och gör små förändringar, men det räcker inte. Det är nya idéer som behövs. Så sade Aaro Cantell, styrelseordförande för gruvmaskinstillverkaren Normet, intervjuad i Talouselämä i fjol. Det var innan den nya regeringen inledde sin kostnadsjakt.
Nu har röster som Aaro Cantells tystnat när direktörerna mangrant ställt sig bakom statsminister Juha Sipiläs krav på sänkta kostnader som ett universellt botemedel.
Må det genast vara sagt: Priserna är höga i Finland, lönerna likaså. Vi har problem med konkurrenskraften. Men arbetskraftskostnaderna är bara en del av problemet. Fokuseringen på kostnader döljer andra viktiga frågor.
Att diskussionen blivit så ensidig beror inte minst på näringslivets intresseorganisationer som ställt sig bakom statsministerns budskap. Tiden anses vara mogen för en efterlängtad intern devalvering. Och då gäller det att hålla ordning i leden.
"Företag dör om de inte förnyar sig", sade Aaro Cantell i fjol.
Låt oss alltså återuppliva några av de förslag och tankar som fördes fram om konkurrenskraften för ett eller två år sedan när flera olika röster hördes.
Professor Antti Hautamäki, med ett förflutet i Sitra, ansåg att industrin hellre betalade stora utdelningar till ägarna än satsade på innovationer, vilket inte bådade gott för framtiden. Timo Koivumäki, vd för Integria, gav exempel som antydde att de små och medelstora företagens brister i internationell konkurrenskraft hade mindre med arbetskraftskostnaderna att göra och mer med kvalitetsproblemen.
Och så sent som i våras, just innan Juha Sipilä lade fram sitt regeringsprogram som strömlinjeformade de ekonomiska argumenten, konstaterade Mika Anttonen, storägare i energibolaget St1 Group, att "finländarna undviker risktagning och försummar produktutvecklingen". I en intervju i maj sade han att "storbolagens strategier styr i riktning mot kärnverksamheten och bort från det som är udda – det som kunde leda till någonting helt nytt".
Kort därefter tystnade fritänkarna. Men de hade fog för sina påståenden. De hänvisade till forskningsresultat som ingen längre citerar.
Våren 2013 presenterade EU-kommissionen en rapport som antydde att Finlands konkurrenskraft försvagas, eftersom satsningarna på forskning och utveckling (FoU) gett alltför få innovationer i relation till de ekonomiska insatserna. Några månader senare presenterade konsultföretaget Synergy Group Europe en undersökning som gav vid handen att företagskulturen i dagens Finland sällan lockar till banbrytande innovationer. Alltför ofta förbättrar man nuvarande produkter, effektiverar produktionen och skär i kostnaderna.
Enligt Synergy Groups mätningar gick hela 56 procent av FoU-satsningarna till en förbättring av nuvarande produkter i Finland mot 23 procent som internationellt medeltal. Särskilt skral var situationen inom vår livsmedels-, möbel- och elektronikindustri.
Fram till i våras diskuterades också andra problem som på sikt oundvikligen urholkar konkurrenskraften. Ett var bristen på investeringar, ett faktum som Finansministeriet fäste stor uppmärksamhet vid år 2013: Investeringsgraden var på väg att sjunka under 16 procent av bnp. Det är en skrämmande låg siffra i ett land som Finland där exporten baserar sig på industriprodukter.
Jyrki Katainens regering sänkte företagsbeskattningen för att främja investeringarna. Återstår att se om åtgärden bär frukt. Investeringstakten är alltjämt mycket låg och det sker inte en tillräcklig industriell förnyelse.
Försiktigheten och oviljan mot risktagning är inga typiskt finska fenomen. De kan drabba organisationer var som helst när pessimismen slår rot. Maria Elmquist, biträdande professor vid Chalmers i Göteborg, har konstaterat att begreppet innovation ofta används slarvigt och förväxlas med produktutveckling. Alla vill ju framstå som banbrytande innovatörer, också de som inte vågar löpa linan ut.
"Innovation är att skapa helt nya typer av värde för kunderna", säger Elmquist. Man kan göra en bilmotor lite mer bränslesnål genom att effektivera de nuvarande processerna. Men vill man göra en bil som går på ett annat drivmedel, då måste man påbörja ett arbete som leder ut i det okända.
"Det är så man skapar innovationer. Man ifrågasätter grundantaganden och arbetar med att utveckla ny kunskap. Men många organisationer nöjer sig med att effektivera och rationalisera. Alltså att göra samma sak som förut, men lite billigare och snabbare. Men effektivisering gynnar knappast innovationer", poängterar Elmquist.
Så är det. Men ett dylikt resonemang är tabu i dagens ekonomisk-politiska diskussion där kostnadsjakten går före allt annat.
Visst sker det förnyelse också i dessa tider, även om regeringens och näringslivets språkrör har hakat upp sig likt gammaldags grammofonskivor.
Skogsindustrin investerar på nytt, och ofta i banbrytande produkter och processer. Många storföretag söker konkurrensfördelar i cleantech, miljöteknologi, såsom Wärtsilä, Metso, Neste och Kemira.
Och Slush, Nordeuropas viktigaste mässa för uppstartsföretag, är en innovation i sig. Slush lockar år för år fler deltagare – företagare och riskkapitalister intresserade av helt nya idéer. Årets Slush väntas samla 15 000 deltagare i Helsingfors från 100 länder om ett par veckor.
Det behövs mera av allt detta.
Klart att Finland dessutom måste hålla kostnaderna i schack. Vi behöver flera år då varken priser eller löner stiger. Men själva kostnadsjakten föder inga banbrytande produkter och ingen ny kunskap.
Regeringen måste därför förnya sitt budskap och visa att den inser hur mångfacetterat konkurrensproblemet är. Det är inte politikerna som skapar nya företagsidéer, men politiken påverkar företagsklimatet. Och regeringen kan bidra till en stämning i samhället som fokuserar mer på förnyelse och mindre på sanering.
Mer energi måste läggas på att bli bättre än på att bli billigare.