Har invandringen en prislapp?
"I Finland får man betalt för att göra ingenting. Men att bara sitta hemma är dötrist." Så säger en av de intervjuade invandrarföretagarna i Katja Bloigus Magma-rapport "Yrittäjänä Suomessa" (Företagare i Finland) från i fjol. Där fick ett femtiotal företagare med invandrarbakgrund redogöra för sina erfarenheter av Finland.
Många drabbades av en kulturchock då de konfronterades med byråkratin i sitt nya hemland och med välfärdssamhällets frestelser. Den som var van vid att ta vara på sig själv och tjäna sitt uppehälle som företagare hade svårt att komma i gång. Bristen på kontakter och den tröga byråkratin fick en del att ge upp planerna på att starta eget. Andra kämpade på, men fick inte företaget att växa.
Statistiken talar sitt tydliga språk. I Finland sysselsätter invandrarföretagarna drygt 10 000 anställda (förutom sig själva). I Sverige är motsvarande siffra över 200 000. Och i Finland växer invandrarföretagen särskilt långsamt. Invandraren som företagare är en outnyttjad resurs i en tid av låg ekonomisk tillväxt.
Oroväckande är också att det för invandrare kan ta 8–10 år från inresedatum att etablera sig i arbetslivet.
De här exemplen pekar inte bara på en misshushållning med mänskliga resurser. De illustrerar också svårigheterna att mäta kostnaderna och nyttan av invandring. För det är ju tydligt att en illa skött invandringspolitik blir dyr både för samhället och för den enskilda invandraren.
Blotta tanken på en kalkyl som mäter invandringens kostnader upprör kanske dem som ser invandring och flyktingmottagning som humanitära frågor. Men hur välkomnande vi än är gentemot människor i nöd gäller det att diskutera fortsättningen i tid: Hur ska flyktingar och andra invandrare integreras så att vägen till ett vettigt arbete och ett värdigt liv inte blir för lång? Här kan kostnadskalkyler vara nyttiga.
Det har gjorts många internationella försök att mäta invandringens ekonomiska konsekvenser. OECD-rapporter har visat att invandrare betalar mer i skatt än de får i inkomstöverföringar. Invandringen är "lönsam" om majoriteten av invandrarna är relativt unga och om det inte finns stora hinder på arbetsmarknaden.
Vill man peka på samhällsnyttan kan man också granska områden där invandrarna intar en särskilt synlig plats. Hur skulle det gå med busstrafiken i Helsingforsregionen utan invandrare – eller för gurk- och tomatodlingarna i Närpes? Svaret är: Det skulle gå illa.
Den svenska nationalekonomen Andreas Hatzigeorgiou visade för fem år sedan att en ökad invandring från ett specifikt land till Sverige medför en ökning av exporten till och importen från samma land. Det här beror på de kontaktnät och kunskaper som invandrarna har. Hatzigeorgiou har gått vidare i sin forskning och med hjälp av tiotals studier från andra länder har han nu i höst visat hur den ekonomiska tillväxten påverkas positivt när företag inom utrikeshandeln anställer invandrare.
Nyttans storlek beror på om invandrare får jobb som motsvarar deras kompetens. Det gäller för samhället att kartlägga invandrarnas och flyktingarnas färdigheter i tid och ta vara på dem. Om kemisten eller ingenjören arbetar som städare på köpcentret går nyttan förlorad.
Man kan försöka mäta invandringens kostnader, men lätt är det inte. Det gäller att välja ett vettigt tidsperspektiv. En svensk studie visade för några år sedan att det dröjer längre för kvotflyktingar att ta sig in på arbetsmarknaden än för andra invandrare. De behöver en längre startsträcka. Med tiden utjämnas skillnaderna.
På kort sikt blir därför en kostnadskalkyl för flyktinginvandring negativ, men på längre sikt kommer samhällsnyttan fram – om integrationen fungerar. Ju snabbare invandraren får en chans att lära sig sitt nya hemlands språk och förstår hur systemen fungerar, desto större möjligheter har han eller hon att försörja sig själv och bidra till samhällsekonomin.
Migrationsdebatten präglas både hos oss och utomlands av känsloladdade argument från både invandringens kritiker och förespråkare. Paul Collier, tidigare forskningsdirektör vid Världsbanken, nagelfar många av dem i sin bok "Exodus – How Migration is Changing Our World" (Exodus – hur migrationen förändrar världen).
Via erfarenheter från olika länder visar Collier att invandring inte nödvändigtvis är räddningen för en nation med en åldrande befolkning. En human invandringspolitik kan inte i längden bygga på gästarbetare som isoleras från sina föräldrar och barn. Förr eller senare vill nykomlingarna, ofta unga män, återförenas med sina släktingar. Brittiska och danska studier visar att andelen unga och äldre släktingar som står utanför arbetsmarknaden stadigt växer med tiden.
Collier varnar också i sin bok för en "naiv humanism". Hur gärna man än vill hjälpa människor i nöd leder en alltför snabb invandring till problem när stora grupper ska integreras. Utmaningarna blir särskilt stora på arbetsmarknaden i ett välfärdssamhälle där höga minimilöner eller kollektivavtal gör det olönsamt att anställa invandrare med svaga språkkunskaper.
En accelererande, obehärskad invandring kan stå samhället dyrt. Eller så kräver den ett radikalt nytänkande om lägre ingångslöner, nya anställningsformer och justeringar i välfärden. Enligt Collier går det inte att kombinera en accelererande invandring med ett generöst välfärdssystem.
En kalkyl av invandringens kostnader kan ge intressanta resultat. Kostnaderna för en obehärskad invandring är antagligen omöjliga att uppskatta eftersom konsekvenserna är svåra att förutse. Däremot kommer en uträkning av en behärskad invandring också för Finlands del säkert att visa att samhällsnyttan är större än kostnaderna. Internationella undersökningar stöder antagandet.
Om kostnaderna för invandringen trots allt visar sig vara större än nyttan just här i Finland, ja, då pekar det på brister i integrationen. I så fall finns det finns rum för stora förbättringar. Också en sådan diagnos är i all sin bedrövlighet nyttig att känna till.