När presidenten dog
Är det ett svaghetstecken eller ett tecken på att publikens behov av information följer samma mönster, decennium efter decennium?
För 75 år sedan, den 20 december 1940, vaknade Finland upp till en ny morgon. Hufvudstadsbladet rapporterade stort om den föregående dagens dramatiska händelser på Helsingfors järnvägsstation.
”Där var regeringen, där stodo ledande män från olika områden, våra högsta militärer och lottor. Alla ansikten uttryckte samma ord. Då en stund förgått, utträdde fältmarskalken och general Heinrichs ur vagnen, och avlägsnade sig tysta, med böjt huvud. Efter ett par minuter lämnade republikens nyvalde president Risto Ryti vagnen. Det tunga allvaret i hans ansikte släckte allt hopp. Vänd till inrikesminister von Born bekräftade han det de väntande anat:
Kyösti Kallio är död.”
Tidigare på dagen hade statsminister Ryti valts till president i riksdagen med 288 av de 300 rösterna. President Kallio hade avgått tidigare på grund av sviktande hälsa. Och nu skulle han åka hem till Nivala under festliga former.
Klockan var 20.45 när Kyösti Kallio segnade ner.
På Hufvudstadsbladets redaktion fick man tänka om. Nyheten om presidentvalet fick ge rum för nyheten om Kallios död.
Det är en klassisk situation på en redaktion när något stort och överraskande händer. Vad ska lyftas ut? Vem gör vad – nyheten, sammanfattningen, bilderna, de internationella reaktionerna, Risto Rytis tal till folket som går ut i Rundradion 22.15?
När tidningen väl var tryckt var allt relevant med. KYÖSTI KALLIO DÖD. Träffad av ett hjärtslag på stationen, stod det på den första redaktionella sidan som hade reserverats helt för dödsfallet.
Samtidigt hade man ett presidentval att berätta om. Vid sidan om politisk rapportering fanns här ett hemma hos- reportage hos familjen Ryti i Brunnsparken. Artikeln var främst en intervju med tjänarinnan Hilma Lemmettyinen där man fick veta lite om familjen Rytis barn och att familjen ägde tre kor och en häst.
– Följer möblerna till slottet, följer jag väl också med, sade Lemmettyinen till HBL.
Som kollega ser jag att mina föregångare vid Hufvudstadsbladet gör ett strongt jobb. Med beaktande av omständigheterna, tidspressen och kombinationen av två stora nyheter, är det en av de bästa tidningarna i HBL:s historia. Kanske främst ur en yrkesmänniskas perspektiv som också ser de stora utmaningarna kvällen den 19 december 1940.
Mest slås jag av likheterna mellan då och nu. En nutida redaktion reagerar fortfarande likadant när något stort händer.
Är det ett svaghetstecken eller ett tecken på att publikens behov av information följer samma mönster, decennium efter decennium?