Mediepolitiken är enkelspårig
Läsarbeteendet förändras, distributionskostnaderna skjuter i höjden, teknologiutvecklingen rusar fram och den gamla annonslogiken ställs på huvud. De här fyra faktorerna är orsaken till att så gott som varje tidningshus i västvärlden är tvunget att förändra sin affärsmodell.
När en stor och traditionell bransch genomgår en ”strukturförändring” kan staten välja att antingen passivt titta på eller att aktivt försöka hjälpa. I Finland har staten med sin mediepolitik valt att aktivt försöka stjälpa. Besluten om att momsbelägga tidningarna och samtidigt skattefinansiera statsmedierna har i Finland blivit den femte förändringsfaktorn.
Under hösten har en rad politiker, med statsminister Jyrki Katainen och Kimmo Sasi i spetsen, insett misstaget och framfört synpunkter på att statsmedierna måste bantas. Katainen tycker att Yle borde spara i och med att alla andra gör det och Sasi vill begränsa statsmedia på olika plattformar.
Bägge förslagen känns yrvakna och hjälper sannolikt inte tidningarna ett dyft. Om politikerna vill närma sig tidningarnas problem via att syna Yle, är en diskussion om innehållet den enda vägen.
Förslag som på riktigt skulle hjälpa tidningarna har hittills lyst med sin frånvaro. Att som i de övriga nordiska länderna pumpa in tiotals miljoner i produktionsstöd är problematiskt med tanke på tidningarnas roll som det fria ordets förkämpar. Att skrota momsen på papperstidningarna är omöjligt på grund av de nuvarande statsfinanserna.
Men om staten vill ha en mångfald av medier även i framtiden hittas lämpliga åtgärder bland de fyra förändringsfaktorerna. Genom att se över Itellas nuvarande prissättning hjälper man papperstidningen att överleva i glesbygden. Genom att sänka momsen på det digitala utbudet hjälper man läsarna att på sikt konvertera.
Om staten i det här läget väljer att inte göra någonting, så är också det ett aktivt val. Konsekvenserna för mediemångfalden börjar dock bli kända.