Den finländska paradoxen i Norden kan bli farlig

Mycket har gjorts för att det ska bli lättare för finländare och svenskar att resa till norra Norge där jobben finns. Uleåborg har varit primus motor när det gäller att främja arbetskraftens rörlighet. Flyglinjen Arctic Airlink är den snabbaste förbindelsen från Uleåborg till Tromsø i Norge, med mellanlandning i ­Luleå i Sverige.
Utvecklingen har gått snabbt under de senaste åren och i synnerhet i Uleåborg är fokus inställt norrut. Planen är att den relativt nya flygförbindelsen ytterligare ska öka intresset så att prövotiden på fem år för flyget ska bli permanent.
Men bland företagarna finns också en viss dissonans.
Det gäller språket.
Lyckligtvis verkar det som om den tiden vore förbi när man avfärdade betydelsen av kunskaper i svenska när man arbetar nor­diskt med att ”alla” ändå talat engelska. I dag medger också de företag som tycker att samarbetet i norr löper bra – med svenskar och norrmän – att bristande kunskaper i svenska är ett av de största hindren för utvecklingen.
Andra säger att utan kunskaper i ett skandinaviskt språk kommer man inte längre än till farstun. När man inte ens klarar av att läsa offerter skrivna på svenska eller norska blir det naturligtvis jobbigt.
Språkhindret uppmärksammades i en expertrapport, Tillväxt i norr, i fjol på den årliga konferensen Arctic Frontiers. I den uppmanades Finlands följande regering – det vill säga den som utnämndes efter valet för ett drygt halvår sedan – att fästa särskild uppmärksamhet vid undervisningen i svenska på alla nivåer.
Den uppmaningen klingade för döva öron, samtidigt som man förbereder ett ”experiment” med att byta ut svenska mot ryska i östra Finland.
Detta hindrade inte att representanter för Finland, Sverige och Norge i en panel på årets Arctic Frontiers-konferens diskuterade gränshinder utifrån den för ett år sedan publicerade rapporten. Men kunskaperna i svenska och rekommendationerna diskuterade man inte, än mindre frågade man utrikesminister ­Timo ­Soini (Sannf) om vad Finlands regering har tänkt göra med språkrekommendationen.
Ännu mer kantrade panelen på grund av att ingen representant för ursprungsfolken, en väsentlig del av allt som gäller det arktiska området, satt med.
Norska Sametingets president Aili Keskitalo hade fått en inbjudan att vara åhörare men inte att höras. Ändå har Norge, i motsats till Finland och Sverige, godkänt ILO 169-konventionen som slår fast att samerna ska höras i frågor som angår dem.
ILO 169-avtalet om samernas rättigheter och det svenska språkets ställning i Finland och dess betydelse i den ekonomiska vardagen i Norden nämns båda med samma artiga uppmärksamhet. Särskilt mycket verkstad, det vill säga en aktiv strategi för att komma förbi de politiska flosklerna, ser man inte. Det vore inte så farligt om man bara kunde avfärda det hela med att det handlar om vissa folkgruppers särintressen.
Det kan man inte. Utrikesminister Soini sade i sitt tal i Tromsø att all utveckling i norr måste ske genom samarbete men också genom att beakta ursprungsfolkens situation och höra deras synpunkter. Annars lyckas man inte, sade Soini – och han har rätt.
Detsamma gäller svenskans betydelse. Språk är aldrig bara ord. De är en hel kultur – också inom business, politik och försvar. Kan man dela värden utan att dela denna kultur?
I Finland och Sverige hör det till god ton att ständigt betona hur nära varandra våra länder står, politiskt och kulturellt. Det gäller förstås hela Norden, men särskilt relationerna mellan Finland och Sverige.
Och visst är det sant. De ömsesidiga sympatierna är äkta och starka. En av orsakerna till att Sverige inte har allierat sig militärt har varit just Finlandsaspekten. Denna betoning av tvåsamheten, av att vandra hand i hand på den icke militärt allierade vägen, är uppriktig. Men alla kan inte låta bli att trots allt snegla lite över Atlanten. I vissa fall, som när det gäller de borgerliga partierna i Sverige, har de rentav gjort halt för att stirra ut över Atlanten, dock utan att släppa greppet om Finland – ännu.
Detta kan leda till en falsk känsla av trygghet. I Sverige säger många redan nu att Finland ingalunda fungerar som buffert mot Ryssland på samma sätt som tidigare, och att det är Sverige, inte Finland, som är huvudmålet.
För sådana tankar och uttalanden ska man vara lyhörd. Då är det bra om man inte behöver vänta på översättningen till finska.