Paavo Väyrynens meddelande om att han lämnar alla Centeruppdrag utom uppdraget som Europaparlamentariker väckte uppmärksamhet. Det var precis vad Väyrynen ville. I går gav han också ut en bok där han kritiserar regeringen Sipiläs politik. Väyrynen säger sig inte ha något emot Sipilä, som enligt Väyrynen har fel team och dåliga rådgivare.
Fram till november i fjol hade de två männen kontakt, men uppenbarligen blev kontakterna allt ensidigare och slutligen tystnade Juha Sipilä helt och hållet.

Paavo Väyrynen är en mycket ovanlig finländsk politiker. År 1990 avstod han frivilligt från posten som partiordförande. Det har han själv betecknat som sitt enda politiska misstag. Under de 26 år som snart har gått sedan dess har Väyrynen mer eller mindre desperat försökt påverka Centern och dess politik, bland annat genom att försöka återerövra ordförandeposten, kräva ministerportföljer och spela med mandaten som riksdagsledamot och Europaparlamentariker.

Bäst lyckades Paavo Väyrynen när Matti Vanhanen som statsminister valde Väyrynen till utrikeshandelsminister 2007. Det var en överraskning och orsaken till det är oklart. I presidentvalet 2012 kandiderade Väyrynen för Centern, men blev till sin stora besvikelse trea.

När nu Väyrynen meddelar att han inte längre förmår påverka Finland via Centern, att han anklagas för att splittra sitt parti när han försöker påverka dess linje och att han därför ger upp så ska man inte föreställa sig att det är det han gör.

Valet att lämna Centerns olika organ är ännu ett sätt att försöka påverka och öka det egna inflytandet.

Juha Sipilä får kritik men Väyrynen hade först stora förhoppningar på Sipilä. Nu har en ohelig allians med liberaler och laestadianpolitiker tagit över Centern, anser Väyrynen. Ohelig är den för att laestadianpolitikerna lierat sig med de liberala Centerkrafterna av maktpolitiska skäl. De dominerar såväl ministergruppen, riksdagsgruppen som de centrala medarbetarpositionerna. Och i regeringen är det Samlingspartiet som har övertaget. Väyrynen är besviken också på Sannfinländarnas ledning, som övergav sina politiska målsättningar så fort ministerbilen var ett faktum.

Väyrynens stora projekt är att Finland ska lämna euron och han prövade redan i höstas på verksamhet utanför sitt parti när han satte i gång ett medborgarinitiativ som fick ett tillräckligt antal underskrifter och som kommer att behandlas av riksdagen.
Nu siktar han på mera medborgaraktivitet och hoppas att den som tycker som han ska ta kontakt.

Väyrynen vet att kritiken att Centern under Sipiläs ledning har övergett Santeri Alkios sociala linje säkert delas av en hel del Centermedlemmar. Regeringen Sipiläs nedskärningar drabbar människor med små eller inga inkomster och de vägs inte upp av motsvarande åtgärder för höginkomsttagare. Det här är en öm punkt för Centern, men Sipilä har förverkligat Centerdrömmen om en landskapsförvaltning och det uppskattas på Centerfältet.

Hur Väyrynen anser att den Alkio-linjen kan förenas med ett euroutträde med vidhängande svag finsk valuta, inflation och devalveringar är oklart. Det drabbar uttryckligen dem som måste använda största delen av sin inkomst på livets nödtorft. Men det viftar Väyrynen bort.

Det främsta syftet med även denna Väyrynenmanöver är att stötta Paavo Väyrynen.