Årsringar

90-plus. Kakan är framdukad, kaffekopparna slamrar. Det är tyst. Ingen sveper eller skriver på sin telefon. Harald, 94, klirrar extra kraftigt i sin kaffekopp och reser sig för att hålla ett tacktal till dem som uppvaktar. Han har utmärkelser på sitt bröst – han har försvarat Finland i krig. Han berättar om tidiga barndomsminnen, när åldringshemmet inte fanns, när här fanns ett stort kärr där "ramt" huserade.

Föjande dag upprepar vi proceduren. Då är det 86-åriga Signe som ska firas. Igen är det sånger, tal och kaka. Signes minne sviktar och med tacktalet blir det inte mycket bevänt. Men sångerna sjungs, glädjen glittrar i ögonen och gemenskapen är varm.
När festdeltagarna reser sig från bordet kommer kryckorna och rollatorerna fram.
Festdeltagarnas medelålder är hög och mångas minne kort, kanske minns man inte vad som fanns på lunchtallriken för en timme sen. Men de flesta minns hur Finland överlevde krigsfasor och fattigdom och när maten var satt på kort.
70-plus. Johan är född under krigets sista år. När han firade sina 72 år talade vi också minnen. Till vardagen under hans uppväxt hörde faderns krigsminnen och hårt arbete. Själv fick han tillsammans med sina syskon hjälpa till på gården - barnarbete skulle vi säga i dag. Han minns Kekkonen-Kekkonen-Kekkonen-Fagerholm-Kekkonen-Kekkonen-Kekkonen och hur notkrisen skapade allvar kring köksbordet.
50-plus. När vi nyss firade Helenas 52-årsdag pratade vi åter minnen. Från våra gemensamma resor, så nyfikna vi var på vår omvärld! Hur vi första gången klättrade upp på Akropolis och fascinerades av tusenåriga civilisationer, hur vi stod på Machu Picchus topp och förundrades över hur kulturer kunde försvinna. Vi mindes också Tjernobyl och Gorbatjovs fall och förstod hur vi levt i en tid när vi blev allt mer ianternationella, där krigstid och uppoffringar för det egna landet inte längre överskuggade vardagen.
20-plus. Och så kom årets sista födelsedagsfirande när 26-åriga Sonja bjöd på champagne. Det tar en lite längre stund än på de andra festerna, men vi kommer dit. Till pratet om minnen. Jag nämner de tidigare festerna och namnet Paasikivi dyker upp. Vem är Paasikivi? frågar Sonja. Jag blir stum av förvåning och svarar med en lång harang om behovet av att kunna sin och gärna också andras historia. För förståelsen, djupet och klangbottnen.

Men handen på hjärtat: Är det okunskap om en 26-åring inte vet vem Paasikivi är? Är det inte nog med att känna till Obama, Putin, flyktingströmmarna, Soini, Sipilä? Hur långt tillbaka behöver vi minnas, veta? Vad är minnen – vad är kunskap? Hur mycket är det jag inte vet? Ett är säkert: vi kommer inte att veta vem som skapar historia i framtiden. Då behöver vi inte känna oss obekväma över det. Men nu är jag det. Jag önskar, vill, ja kräver att alla åtminstone ska vilja veta  för att vi ska förstå oss själva och andra, för att vi ska kunna ta oss över olikheter och gränser, för att vi inte ska behöva se patruller på gatorna som säger sig vilja skydda oss mot "de andra".
Nästa födelsedag i kalendern är Olivers, 5 år. Då pratar vi åtminstone inte minnen. Eller. Vem vet?