Norden stänger gränserna
Gränskontrollerna i Öresundstrafiken kan betyda slutet på en epok, och början på en annan.
Inte sedan 1950-talet har det funnits gränskontroller med identitetsgranskning mellan Sverige och Danmark. En konsekvens och samtidigt en symbol för det är Öresundsbron som syns milsvitt omkring.
Bron mellan Skåne och Själland bidrar till att Öresundsregionen är Nordens bäst sammanhållna gränsregion, ett Storköpenhamn, som sträcker sig ända in i Sverige.
Men i måndags infördes id-kontroller i trafiken över Öresund, pendlare i båda riktningarna som har vant sig vid att bekvämt kunna bo i det ena landet och åka till jobbet i det andra kan inte längre färdas direkt mellan Köpenhamn och Malmö. De måste också visa upp identitetshandlingar som registreras, inte av polis eller gränsmyndigheter, utan av privatanställda vakter.
När Sverige införde kontroller vid Öresund började Danmark kontrollera gränsen mot Tyskland.
Varken Norden eller Schengenområdet är längre synonyma med fri rörlighet.
Flyktingkrisen som eskalerade hela hösten har lett till något som ingen kunde förutse för bara några månader sedan. Så sent som i september sade Sveriges statsminister Stefan Löfven: "Mitt Europa bygger inte murar."
Men Sverige klarade inte längre av att ta emot upp till 11 000 flyktingar i veckan. Och det gemytliga tonläget i det nordiska politikerumgänget har ersatts av ömsesidig irritation.
Avsikten är att gränskontrollerna ska vara temporära, då blir de bara en tillfällig störning. Men om de permanentas för en obestämd framtid drabbas en viktig utvecklingsresurs i ett av norra Europas mest dynamiska områden, och det dämpar den ekonomiska dynamiken i hela Norden.
På längre sikt, och om allt flere EU-länder gör likadant, tar utvecklingen inom EU en helt annan riktning än hittills.
EU bygger på fri rörlighet som ett sätt att ta tillvara alla unionens resurser för att stärka tryggheten och välfärden.
Migrantkrisen, där EU har försökt, men inte lyckats, verkställa besluten om en samlad flyktingpolitik gör att många länder nu vill bli så oattraktiva som möjligt för flyktingar och asylsökande.
Danmark utmärkte sig nyss med ett förslag att konfiskera flyktingars egendom, som pengar och smycken, för att finansiera deras försörjning. Åtgärden väcker obehagliga minnen av de mörkaste delarna av den europeiska 1900-talshistorien.
Statsvetaren Göran von Sydow skrev ett par dagar före jul i Dagens Nyheter att flyktingkrisen ställer EU inför ett val. Blir det vägs ände för integrationsprocessen, strävandena att finna gemensamma lösningar på nya problem, och i stället en återgång till ett nationalistiskt tänkande som de högerpopulistiska och EU-kritiska partierna förespråkar?
Den fria rörligheten är en nyckelfråga, von Sydow citerar Frankrikes president François Hollande som efter terrordådet i Paris sade att om EU inte har en fungerande yttre gräns så kräver medlemsländerna i stället återupprättade nationella gränser.
Den nya gränsen i Öresundstrafiken visar att Hollande tänkte rätt. En gränszon som hörde till de första att avskaffa passkontrollerna efter andra världskriget har nu tagit ett långt steg tillbaka.
Om EU inte kan ta sig samman och hanterar flyktingkrisen så att alla länder bär ett solidariskt ansvar kan Sveriges och Danmarks beslut bli slutet på en utvecklingslinje och början av en annan, där visionerna inte längre inriktas på att skapa en bättre framtid, utan i stället söker näring i det förflutna.