Bakfram i skolboken

Saudiarabien och Iran har brutit sina diplomatiska relationer. En arg folkmassa angrep i lördags den saudiska ambassaden i Irans huvudstad Teheran, men myndigheterna gjorde ingenting.

Många hade hoppats att de två länderna under 2016 skulle montera ner rivaliteten om vem som dominerar Mellanöstern. Det sker också efter att USA har bytt fot om vilket land man prioriterar i regionen.

USA höll länge, i strid med sina egna frihetsideal, det starkt konservativa Saudiarabien som sin främsta allierade här. Efter antikärnvapenavtalet i april 2015 mellan Iran och ledande länder i omvärlden ligger USA:s sympatier däremot nu tydligare i Teheran.

Den saudiska regimkritikern och imamen Nimr al-Nimr, 56, ur Saudiarabiens shiaminoritet hade studerat i Teheran. Protesterna här följde på att han och 46 andra shiaoppositionella hade avrättats i sitt hemland samma dag, bland annat anklagade för att gå Irans ärenden. Och så var relationerna mellan länderna på nytt i en negativ spiral.

Konflikten sker också kring de två religiöst och kulturellt olika lägren av islam – även om forskare varnar för att beskriva allt så enkelt. En generation medelålders finländare lärde sig i läroverk och gymnasier att shia är en modernare, dynamisk form av islam med fäste i Iran och Irak; sunni moderat och stillsammare bland världens övriga muslimer, allt från Västafrika till Indonesien.

Nu är rollerna ombytta i regionen. Ur sunniislams konservativa veck har wahhabism och salafism vuxit fram, med Saudiarabien som fäste. Modern islamism inklusive terrorns IS har sitt idéstöd här, liksom ett otal webbplatser och det i sig ofta frihetliga tv-nätverket Al-Jazeera i Qatar.

En tanklös reflex i Europa är att vi ibland tänker att den islamiska världens inbördes gräl bevarar lugnet här. Behåller vi den tanken i längden blir det rentav cyniskt. Med oron i Mellanöstern spiller flyktingströmmar och annan instabilitet över till oss likafullt.