Fredrik Sonck: Vetenskap och politik

Själv tänker jag att forskning övertygande visat att vi har en global uppvärmning, att den är orsakad av människan och borde stävjas under 2000-talet. Ändå måste jag erkänna att min kapacitet att göra en självständig bedömning av forskningen är begränsad, hur duktig jag än var på naturvetenskap i gymnasiet. Det jag däremot begriper är att vetenskap måste inbegripa en debatt, där bevis och resultat prövas och diskuteras.

Så hur ska jag, som naturvetenskaplig lekman, på ett intellektuellt hederligt sätt förhålla mig till klimatskeptikerna? Är de uttryck för en sund debatt? Eller är de rättshaverister? Eller borde jag ägna mig åt något mindre komplicerat?

Ja, att resignera är i alla fall ansvarslöst. Däremot borde man som lekman se att klimatfrågan både har en politisk och en vetenskaplig dimension. De är sammantvinnade, men det går att göra en meningsfull åtskillnad.

Som medborgare kan man alltså förvänta sig att det vetenskapliga samfundet fortsätter att debattera forskningen på ett öppet och kritiskt sätt, utan att jag som lekman måste ta ställning i den debatten. Däremot har jag en skyldighet att orientera mig politiskt med utgångspunkt i det vi vet – och med vetskap om att vetskapen aldrig kan vara fullständig eller slutgiltig.

Detta är på inget sätt exceptionellt. Så gott som alla politiska beslut fattas – och måste fattas – på ett ofullständigt faktaunderlag. Och politiskt sett är klimatfrågan de facto oerhört välutredd. Tusentals forskare har vridit och vänt på den i tiotals år, ur en mängd naturvetskapliga, sociala och ekonomiska perspektiv. I dag är 97 procent av dem överens om att den av människan förorsakade klimatförändringen måste betraktas som mycket sannolik. Den siffra som FN:s klimatpanel nämner är 95 procent.

Politiskt finns det bara ett rakryggat och rationellt sätt att förhålla sig till detta, och det är att vidta åtgärder för att övergå till ett fossilfritt samhälle. Att man kan erkänna att det finns en liten, liten lucka för skepticism ändrar inte på den slutsatsen. Parisavtalet borde ha klubbats också om sannolikheten varit så låg som 50 procent, eller 25 procent, eller 16,7 procent.

Den sistnämnda siffran är för övrigt också den lilla sannolikheten för att dö i en omgång rysk roulette. Ändå skulle jag inte delta i ett sådant spel för vare sig heder, ära eller allt smör i Småland.

Skulle du?